NÄR DET URARTAR EN SMULA

 

Dom där skratten som fyller köket när barnens måleristund urartar en smula och blir till kroppsmålning och Alice tjoar

- Jo-jo och tycker det är hysteriskt roligt och Julia som skrattar så mycket att hon nästan trillar av stolen en smula och barnens hudfärg antagit en ton av rosa-röd-oregane-gul och inget är som det borde och mamman förösker få pappan att förstå att det är ok.

 

Det är ok att det urratar ibland och att inte måla enligt konstens alla regler och det är vattenfärg och det går bort i ett stort bubbelbad och det var just så det fick bli.

Ett stort bubbligt bad för att få fram tjejerna under lagren av stelnad vattenfärg som under hysteriska skratt-attacker penslats på där det fick plats och herregud så svårt det var att få ett stadigt foto på Julia och jisses amalia så gul-oreange hon var i ansiktet :-)

 

Barnskratten och Alice som sitter glatt och lallar och säger -Tyyyt, om någon annan vill lalla med i hennes sång.

Det får man inte.

- Tyyyyyt!

- Ajje lalla....mamma tyt tack.

 

Älskade ungar.

Ibland driver ni mig till smått vansinne men dom här stunderna av de där skratten är helt obetalbara.

 

 

 



Maja

KLARAS KALAS

 

Här är den då.

Den första kalasinbjudan efter Förskolestarten för Julia.

Och troligen inte den sista.

Dom är tolv tjejer på hennes avdelning....

Och kalaset ståndade igår, på Klaras riktiga dag.

Och vi hastade dit med fladdriga blå klänningen i prickar och vitt tylldiadem i dom krulliga lockarna som bara en stund före sprungit runt i Mulleskogen och fått regn på sig.

 

Ett rosa fluffigt och fint kalas för Julia och dom andra tio dagiskompis-tjejerna.

Med korv och glass och marschmallows med chokladsås och lek med alla knalligt rosa barbirleksaker och sång och hipp hurra och lite blyg förväntan och stundtals lite allvarsamt så där som det kan bli när det likosm inte är som vanligt.

Där man som mamma blir lite halvmatt och slår knut på tungan över att inte kunna skilja på alla blonda hårsvall i klänningar och man kallar Siri för Ellen och Klara för Emelie.

 

Det var iallafall fint att få bli bjuden på kalas.

Kalas är något vi gillar i den här familjen.

 

Maja

 

 



SÖNDAGEN SNART TILL ÄNDA

Lördag innebar några timmars
 Friluftsfrämjande för mamman i huset.

Timmar i solen med broschyrer och visitkort för att sälja in och reklama och barnen fick träffa Mulle.

 

Medan mamman var borta från hemmet några tmmar pasade barnen på att baka paj som mamman fick vid hemkomsten.

 

Helgen går fort.

Jättefort.

Fredag kväll och plötsligt söndag.

 

Och söndag betyder Mulle.

Och söndagen idag betydde Mulle med Hitta-Vilse och direkt efter fem årskalas hemma hos dagiskompisen Klara för Julias del och så följde hon med kompisen Vera hem direkt efter för mamma-pappa-barn lek och pyssel vid köksbordet.

 

Behöver det påpekas att det är ett trött barn som nattades ikväll?

 

Och helgen gick gigantiskt fort.

Och jag har mängder av pappersfix jag borde ta i tu med.

Protokoll som skall skickas runt för justeringsläsning, Mulle-admin, beställning av terminsmärken, visselpipor och annat...och jag ska skicka in jobbansökningar.

 

Så, en söndag går fort.

 

 

Idag var det höst.

Höstregn drog över oss och jag fick spänna upp den stora blå presenningen över oss i skogen som ett tak där vi skulle ha matsäcksstund.

Det kändes att det var höst.

Och att söndagen går så försnillans fort.

 

Men nu, nu tar jag kväll, sätter klockan på extra tidigt och smyger upp före barnen imorgon på våran lediga måndag och ordnar alla papper och viktiga saker.

För nu tar jag söndagskväll.

Jag behöver det.

Och kvällste med kanelknäcke och lite choklad.

 

Mmmmm, så får det bli.

 

Maja

LYCKAN OCH EN GRÖN TRAKTOR

 

 

Ni vet det där när ljuset är så där perfekt.

När solen ligger bakom träden och skuggan är lagom mörk.

När fingret inte vill lämna avtryckaren och jag skulle kunnat sitta på den där stenen under det stora kastanjeträdet hemma hos Sara och bara fotograferat tills det mörknat fullständigt.

 

Mina två finingar och en traktor.

Den där lyckan i litens ögon när storasyster är nära.

Inte borta och inte onåbar utan alldeles intill och för varje mjukt Julia hon säger så blir mammahjärtat luddigt och ulligt.

 

Som fåren dom fick mata med äpplen där hemma hos Sara, Hugo och Alva innan skogspicknicken.

Dom där ulliga mörkgrå som älskade äpplen och fick Alice lilla barnhand på nosen.

- Kapp-kapp bä mamma, Ajje kapp-kapp.

 

Det perfekta ljuset där idag.

Mellan äppleträd och gräsmattor.

Idag efter akutläkartiden för Julias ömmande bröst efter att Adams fot under lek hamnade illa på bröstbenet.

Idag var det perfekt.

Ljuset.

Och när jag sitter där ihopvikt och kurad för att kunna fånga det där vackra vackra ljuset som nästan gör ont i ögonen så är jag så tacksam att dom där finingarna är där.

 

Dom och en grön traktor.

 

Och jag skulle kunnat sitta där länge och bara fotograferat dom där två som ligger mig varmast om hjärtat, som gör det luddigt och mammamjukt och sockervaddsbulligt och klibbigt och sött.

 

Idag var en fin dag.

Tillsammans.

Och så ljuset som kameran älskar.

Och mina två.

 

 

 

 

 

 

 

 

EN BUNKE MED ÄPPLEN

 

 

Promenaden till postlådorna.

Den där förväntan över om det ska ligga nägra äpplen i skålen.

En vänlig själ som delar med sig till alla som vill ha.

Och jamen visst såklart att det är mera spännande att hämta ett äpple där och äta än att ta det ur våran kyl.

Och den där glädjen som spricker upp hela ansiktet.

Och när hon hämtat ett till sig själv, vände hon rast på klacken och hojtade

- Jag glömde ju ta till Alice, Alice älskar ju äpplen mamma!



 

 

Lycka!

Och snälla grannar.

 

Maja

Ps. Om ni undrar över singlasögonen så fungerade som idag som solglasögon förklarade hon, för hon hittade inte sina vanliga....

DET DÄR SOCKERVADDSMJUKA

Vi har lugna mornar här.

Jag går upp före barnen och smyger tyst för att låta dom sova in i det längsta.

Frukosten alltid förberedd sedan kvällen före och kläder framme.

Smyger in och väcker Julia först, låter henne vakna i lugn och ro och vidare mot Alice.

Alice som vaknar så snart jag bara gläntar på dörren.

Som att hon känner av det.

Att jag kommer.

- Mamma kom in....säger hon och vill komma i famnen.

 

Det finns ett extra närhetsbehov just nu.

Från båda.

Dom vill bo i famnen när vi kommer hem.

Och dom får bosätta sig där.

Bli burna, krypa intill och bli små.

Att jag ska ligga intill vid nattningen.

Ikväll var det extra länge.

En varm barnahand på min kind och den andra i handen.

Som håller hårt tills andetagen blir tyngre och jag lirkar mig loss för att smyga ut ur rummet.

 

-Mamma sätt sig, viskar Alice från sin säng.

- Sätt sig mig.

Sätta mig hos henne vill hon.

Hålla handen och bara finnas.

 

Imorgon fredags-lediga.

Långfrukost.

Akutläkaren med Julia och så picknick i skogen.

 

Fredags-tillsammans.

Det bästa som finns.

Inte ifrån, inte långt bort, utan tillsammans.

 

Maja

 

NÄR MAN KAN KASTA MÄRKPENNAN

 

 Den här mina vänner är numera ett minne blott i det vita huset i Lilla Staden.

 

Ett minne blott är skrivkramp och svordomar över att de få bokstäverna man vill få plats med på eventuella etiketter på kläderna, inte alls får plats.

Ett minne blott är suckarna som uppstår när mamman i huset ser att pennan som lovades vara tvättäkta och sitta tvätt efter tvätt, inte alls var det utan man får göra om allt.

Igen.

 

För det är ju så, att för att undvika det där klädkaoset och vems-är-vems på förskolan så måste allt märkas.

Allt.

Kläder skor gosedjur allt allt a-l-l-t.

Ve och fasa.

 

Men.

Pennan slängd.

Yiiihaaaa!

 

Jag hittade till Filurs Namnlappar.

 

Räddning big time från vansinnes-märknings-timmarna vid stora bordet med klädhögarna.

 

 



 

Vad jag hittade?

Strykfria namnlappar.

Kan det vara något kära vänner?

 

 

Smidiga mjuka fina lappar som klistras direkt på tvättetiketten.

Inget strykjärn krävs.

Håller för tvätt och tumling.

Dom utlovar till och med att dom håller för diskmaskinsvärmen på 100 grader fast det skall erkännas att det har jag inte ens testat.

 

Väldigt få gånger jag misstar diskmaskinen att vara tvättmaskin.

Även om det hade vart praktikst att kombinera vissa hushållssysslor, det hade det....

 

Mamman i huset har iallafall testat dessa nu.

Stenhårt.

Klistrat fast.

Kläderna har brukats, tappats bort, tvättats och tumlats.

Alla lappar sitter kvar som berget.

 

Om jag är nöjd?

Helnöjd.

 

Dom är ju liksom inte bara sötaste än sötast, du väljer ju själv färg, bakgrund och symbol,bara mängden tecken du får plats med på den lilla platsen är ju fantastikst.

Lika mängd tecken med den förbenade märkpennan så skulle jag behövt en etikett lapp stor som en handflata.

 

Vad jag skrev på våra?

Fullständigt namn, telefonnummer samt födelseår.

 

Kika in och kolla:

Filur Namnlappar.

 

Maja

 

 

Inlägget är i samarbete med Namnlappar.se

NU KÖR VI MULLE

Äntligen dags för Familjemullestarten för hösten 2013!

 

Och vilket väder starten bjöd på och vilka fantastiska barn.

 

 

Det känns bra och vadderande mjukt i kroppen det där att ha så mycket energi omkring sig från alla sprudlande barn som ska gå på gömma-jakt efter Mulles brevlåda och plocka svamp i svamposkogen och få dra olika uppdragskort för att blanda in färg och form och känsla och matte mitt i all den där leken man samtidigt utför och det är härligt det där när klockan bara går och plötsligt ska matsäcken fram och ringen intas igen och ramsa ramsas innan ryggsäckar öppnas och så åker böcker fram och den där närvarotavlan och allt landar nånstans och blir helt.

 

 

 

Och när energin fyllt på ur kåsor och muggar och Fjällräven Minikånkens så drar jag ihop till ännu en lek där i solskenet och mammor och pappor, även dom, ålar omkring som sniglar och grymtar fram som grisar och råmande kor.

Och när klockan sedan passerat 1,5 timma var det återigen dags för samling av alla och vinka hejdå.

Det går fort i skogen.

 

 

En Mullesöndag.

 

En härlig sådan.

 

Maja

 

 

MÅNDAG OCH LEDIGA

 

Simglasögon på lekplatsen för att undvika sandstormar i ögonen?

Självklara valet av tilbehör idag tyckte Julia.

 

Måndag och det betyder hemmadag.

Jag älskar måndagarna med mina tjejer.

 

Idag var det bokat lekparkslek med Siri, Mullebarn och vägg i väggbarn med Julias avdelning på förskolan.

 

Lite sena i starten pga morgonmys och pannkaksstekning bromsade vi så in på lekplatsen med kaffetermosen i högsta hugg.

 

Några timmar senare vände vi hemåt och mötte getingsaneraren på uppfarten som hade gett våra si så där 30 getingar en omgång.

Heja!

 

 

 

Visst är det hätligt det där.

Att lära känna nya människor.

Att ta dom till sig.

Människor man för några veckor sedan inte ens hade träffat eller visste att dom existerade.

Sen finns dom  där, i hjärtetrakten.

Som mjuk bomull.

 

 

En måndag.

 

Maja