Ni vet det där när ljuset är så där perfekt.
När solen ligger bakom träden och skuggan är lagom mörk.
När fingret inte vill lämna avtryckaren och jag skulle kunnat sitta på den där stenen under det stora kastanjeträdet hemma hos Sara och bara fotograferat tills det mörknat fullständigt.
Mina två finingar och en traktor.
Den där lyckan i litens ögon när storasyster är nära.
Inte borta och inte onåbar utan alldeles intill och för varje mjukt Julia hon säger så blir mammahjärtat luddigt och ulligt.
Som fåren dom fick mata med äpplen där hemma hos Sara, Hugo och Alva innan skogspicknicken.
Dom där ulliga mörkgrå som älskade äpplen och fick Alice lilla barnhand på nosen.
- Kapp-kapp bä mamma, Ajje kapp-kapp.
Det perfekta ljuset där idag.
Mellan äppleträd och gräsmattor.
Idag efter akutläkartiden för Julias ömmande bröst efter att Adams fot under lek hamnade illa på bröstbenet.
Idag var det perfekt.
Ljuset.
Och när jag sitter där ihopvikt och kurad för att kunna fånga det där vackra vackra ljuset som nästan gör ont i ögonen så är jag så tacksam att dom där finingarna är där.
Dom och en grön traktor.
Och jag skulle kunnat sitta där länge och bara fotograferat dom där två som ligger mig varmast om hjärtat, som gör det luddigt och mammamjukt och sockervaddsbulligt och klibbigt och sött.
Idag var en fin dag.
Tillsammans.
Och så ljuset som kameran älskar.
Och mina två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar