Idag är jag jättearg.
Jättebesviken
Jag ber om avlastning.
Om "lekledarhjälp" , aktivitetsavlastare, och att vi ska vara två föräldrar och inte bara jag.
Det är bara jag.
Alltid bara jag.
Avlastning in my ass.
Vädret är fint, det är jätteskönt utomhus.
Vi hade kunnat åka på en utflykt.
Alla fyra.
Inte bara jag och tjejerna, som alltid.
Nix, inte viktigt.
Tydligen.
Framför allt verkar det ju inte viktigt att ens barn bönar och ber om att han ska stanna hemma.
Prioriteringar när det är som sämst.
Umgås med familjen not viktigt.
Svärord.
/Maja
3 kommentarer:
Usch vad tråkigt!Förstår att du blir besviken...
När jag ser mig runt i bekantskapskretsen märker jag att sådant beteende är ganska vanligt. Tyvärr mer och mer ju närmare 40 pappan är... Egokris??
Till anonym - jag tror det handlar om personlighet och inställning. Kanske om hur man själv haft det under uppväxten.
Min man och jag delar helt lika, eller kanske snarare så leker maken mycket mer med sonen medan han och jag gör mer vardagssysslor ihop. Min mans pappa tog hand om honom när han var liten så här har det alltid varit helt självklart. Jag känner med dig Maja. Men hur står du ut egentligen? Vad säger han? Det är faktiskt inte ok tycker jag! Pepp till dig! /Hanna
Hej Hanna...
Tack...
Jag håller med.
Det handlar om inställning och hur man är van sedan barnsben.
Hur jag står ut..Tja..jag älskar honom, trots fel och brister.
Men visst sårar det OERHÖRT och gör mig ohyggligt ledsen, när han prioriterar bort flickorna och inte inser att han missar viktiga timmar med dom.
Det gör mig ledsen att han inte inser att han gör mig illa med sitt tänk.
Att han inte förstår, på egen hand, att jag behöver avlastning, att vi behöver vara två vuxna som delar ansvar.
Jag har hand om flickorna 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
ALice blir snart ett år och har ALDRIG haft barnvakt.
Jag tar alla nätter för han vaknar inte.
Avbruten sömn ger stress och massa andra saker.
Jag blir ledsen att han inte inser det.
Att jag vill ha "hjälp" när han faktikst KAN vara hemma.
Just i lördags och det som utlöste min ilska var att han valde att åka och spela match.
kl 1230 och var hemma 1630 ca.
Det var en hel dag som försvann.
Viktig familjetid som försvann.
Jag får ofta höra att jag också kan åka iväg.
Men det kan jag ju inte.
Om han är borta, vem tar tjejerna.
och det handlar ju inte vem som ska åka och vem som ska vara hemma.
Det handlar ju om att jag vill vara TILLSAMMANS, alla fyra
Inte bara vara tre, utan fyra.
Dom stunder vi KAN det.
När dessutom Julia frågar varför hennes pappa inte ville leka med henne, eller varfäör han åkte iväg, och står och gråter och ber om att få följa med, bara för att hon VILL vara med HONOM, vad ska jag svara..?
Det sårar, men jag står ut.
Jag tillbringar GÄRNA alla vakentid jag har och all tid jag kan lägga på tjejerna, men jag är trött på det egna huvudansvaret.
Jag vill vara TVÅ vuxna, inte bara en.
Kram Maja
Skicka en kommentar