Åh vilken helg!
Var ska man börja beskriva något som började en lördag kl tio och slutade en söndag kl tre.
Hur ska man så alla förstår den där känslan när kroppen är så full av inspiration, upplevelser, intryck, ömhet och mjukt hjärta att kroppen fullkomligt bubblar över som en skakad kolsyreflaska.
Hur vi krupit i mylla och över mossa, under stock och över sten, lekt lekar och tafatt, offrat okända människor tll krokodilerna utan att blinka, sett vuxna studera mossa ingående i lupp och hela synfältet fullt av skalställsklädda rumpor mot himlen medan regnet strilar ner.
Triggat sinnen av smak, känsel, lukt och syn, hoppat som kaniner, surrat som bin och balaserat på stockar.
Hur förmedlar man den där gemenskapen som bildas utav mäniskor, med samma mål och vilja.
Vi har presenterat och intervjuat, träffat Mulle på en lövhög, fått så mycket inspiration att jag hade svårt att koppla bort hjärnan under natten.
Det har varit korvstoppning av Främjandets organisation, på ett bra sätt.
Man blir stolt, inser hur stort det är, hur viktigt det är, hur viktiga VI är.
Vi som vill detta.
Vi som drar med en skock ungar till skogs.
Som låter andra knoppar, knyttar, Mullar, Strövare och Frilufsare få samma möjligheter som vi ger och gett till våra barn.
Vi har tacklar situationer av blyga barn, resonerat, reflekterat, lekt älvor och slem och sammarbetat.
Krupit runt och letat och tittat och känt och kroppen frös en aning trots att hjärtat var varmt och luddigt mjukt av all den där gemenskapen som genast var så självklar.
-Hej jag heter Maria, vad heter du?
Med hjärtat och hjärna full av vilja och engagemang kommer man långt i skogen med nyfikna barn, men man behöver även lite annat som både Erik och Katarina visade upp.
Enkla saker, äggkartonger som sorteringslådor, luppar, färgkort, uppdragskort, uppstoppade djur och spårkort...
Vi har gått på dinosouräventyr och fångat småkryp, sett skillnader genom olikfärgade papper, hittat spår och igelkott och ätit alla måltider ute.
Jämfört färg med färg och förstått att det som för oss vuxna är självklara saker, inte alls är det för barn. Vi måste öva, alla måste öva, träna och få dom rätta verktygen.
Dom där som triggar till att vilja mer, att upptäcka mer, att skita ner den rödbrända nästippen när man trycker ner den där i den blöta mossan och hittar ett barr att studera ingående.
Att ha dom där samtalen, dom där man hoppar fram och tillbaka, frågar och svarar och suger åt sig som en svamp av allt som sägs.
Man lär sig mycket, om andra, om en själv.
Hur vi satt där på lördagskvällen, vid lägerelden intill sjökanten, medan solen värmde bakom träden och elden sprakade.
Och som jag skrattat.
Så där så näsborrarna fladdrat och håret slängt som en hästa-man runt huvudet, hur jag haft skrattkramp i varenda liten muskel i kroppen och hur man fann människor att dela livet med.
Livsberättelser, slänga-käft resonemanget, ryggsäckar och historier, hur man rätt upp och ner berättar sin SkallePers historia medan månen tar över där solen stod högt.
Hur man sitter där och flabbar hejdlöst, ibland åt, men mest tillsammans med, med människor man bara känt i några timmar, och i grund och botten finns en värme så ingen tar illa upp.
Hur man i kolsvarta mörkret drömmer om chokladen man borde haft med sig och helt plötsligt bjuds det laget runt från någon som verkligen hade tänkt till.
Vet ni hur gott det smakar med efterlängtad chokladbit där vid en lägereld.
Vi har gått promenader och lärt oss säkerhet med barn och ungdom, gjort på-magen-bröd och kokat lax och potatissoppa på Trianga köken medan bröden stektes på Murikapannan över elden och man tog starkaste mannen att skaka fram smör från grädde i pet-flaska.
Hur man vid hemkomsten både luktar rök och eld och har sönderbränd nästipp och skulle kunna ställa understället i hallen när man klivit ur det men ändå längtar så otroligt efter nästa omgång i augusti.
Så, hur sammanfattar man allt....
Det där luddiga varma hjärtat som gör knäna mjuka och hur skrattgropen på kinden verkar ha blivit djupare och den kolsyrebubblande kroppen liksom svämmar över.
Det går nog inte.
En omöjlighet.
Men i augusti, då är det jag som sover i vindskyddet, så det så.
Johodå. Ulrica, det gör vi :-)
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar