Kompisen E följde med oss hem från förskolan.
Hemma väntade bulldeg klar att bakas ut och när smörgåsar var uppätna och trötta barn väntade på nybakade bullarna så ordnade jag filmvisning i soffan.
Så satt dom där.
Trötta, fulla av dagens alla intryck.
Julia som fortfarande tycker att mängden barn och den höga ljudnivån är det mest jobbiga.
Och Alice som ständigt saknar storasysters närvaro och som när vi alltid kommer hem, inte kan få nog av att sitta nära.
Pilla på henne. På kinden, i håret, på händerna.
Dom där två som leker så fantastisk bra och som båda är lika långa timmar på förskolan.
Som har samma språk och lika i utveckling.
Som tycker om att leka samma lekar.
Men den där väntan.
Den var jobbig.
Att ha varit med och kavlat och knådat och smörat och sockrat och rullat och skurit, och så ska man vänta.
Alltså v-ä-n-t-a tills dom har jäst igen på plåten och sen ska dom gräddas.
Den där väntan är nästan omänsklig för tre barn som inte ville hellre än att äta nygräddade bullar och dricka saft med sugrör ur dom gamla fina blåvita kopparna.
Precis som sig bör på ett bullkalas.
Där vi även bjöd in Ellas mamma såklart som kom alldeles lagom i ösregnet för att få sig en kopp kaffe och barna-bakande kardemummabullar.
En torsdag till ända.
Och ja, hyllorna i hallen kom upp.
Kram
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar