DOM FATTAS MIG

Jag är så dränerad på energi att jag kan somna stående sedan igår kväll.

Det tar på all energi jag har att mota undan den där saknaden i kroppen som kommer som käftsmällar sjuttiomiljoner gånger under dagen.

Jag saknar dom.

Saknar mina barn.

Alla skratten som bubblar fram i kroppen och får deras ögon att gnistra.

Saknar all den där envetenheten min minsta lilla skrot visar prov på en stor del utav dygnets alla timmar, den där envetenheten hon har efter mig.

Saknar alla mjuka barnakramar och pussar.

Och kindstrykningar och -Mamma jag älskar dig.

Allt det där som mina barn står för fattas mig nu. På dagarna.

Och det slår till som käftsmällar när jag minst anar det.

Missförstå mig rätt.

Det är ett fantastiskt företag jag börjat på.

Kollegorna är underbara och jag skrattar så håret flyger och tårna pekar rakt upp.

Det där mullrande som kommer från magen och som inte går att hejda.

Det är korvstoppning av kunder, processer och nya system som ska läras in.

Det är hög fokus och stundtals kan jag tänka att nej, jag kommer f-n inte klara detta.

I nästa sekund så inser jag hur mycket jag saknat det.

Säljet.

Men dom fattas mig, mina små skrotar fattas mig.

Och jag tycker inte att dessa tre timmar per dag som jag nu får träffa dom är tillräckligt.

Jag missar allt det där fantastiska.

Alice har det jobbigt, det hjälper inte upp det.

Hon förstår inte alls varför vi måste upp när jag väcker kl sju.

Förstår inte alls att hon inte ska få äta frukost med mig och med Julia.

Att dagen kommer bli lång och full av saknad.

- Ja sa-sa dig heja dan mamma.

Och som jag kör.

Jag drar ut på minutrarna in i det längsta innan det är dags att åka iväg med dom, att skiljas från dom.

När Alice trycker sin mjuka kind mot min och kramar om med sån styrka och verkligen inte vill lämna famnen.

Det gör ont i varenda del av mig som egentligen har samma behov att klamra mig fast som dom har.

Vi är för vana med varandras närvaro.

Och det är en fantastiskt fin vana.

Men svår att vänja sig utan.

När jag sätter mig i bilen från stan tycker jag att dom där minutrarna går så långsamt tills jag vet att jag svänger in på parkeringen, slänger upp dörren och halvspringer med kappan fladdrande runt kroppen.

Och det är som att kroppen räknar ner.

Tio, Nio.....snart har du henne i famnen!

Snart har du båda dina barn i famnen så spring!

och där har dom stått, båda dessa dagar.

Julia har varit på Alice gård och lekt i kvällssolen.

Tillsammans.

Tankat syskonkärlek och närhet.

Och dom springer.

Skriker mamma så det hörs över halva stan och fröknar skiner upp.

Och jag får tår-strimmigt ansikte att glada-tårar över att äntligen få se dom.

Det är som julafton.

Ren skär lycka.

Och dom släpper inte.

Två barnakroppar som trycker sig fast som iglar och mumlar in i mitt vindfladdriga hår att dom saknat hela dagen och varför kommer jag så sent och varför och varför och varför.

Så jag är trött.

Det kommer bli bättre, jag vet det.

Men jag är ju inte den där som stänger av.

Stänger av mamma-hjärtat och kopplar på business-maja.

Jag är ju båda dom i en och samma.

Och dom får plats.

Dom får det.

För jag vet att båda barnen har det bra.

Trots all den där saknaden och att inte riktigt förstå varför, varför blir det så långa dagar.

Så mitt i allt detta roliga, nytt jobb, kontor, kollegor och allt det där fantastiska som kommer med det.

Att uppskattas.

Att verkligen uppskattas för att jag är jag och för min kompetens.

Mitt i allt det finns ändå sorgen.

Att sakna sina barn.

Och jag får det.

Den känslan är min och bara min.

Kram

Bilderna är från när jag och tjejerna bjöds över på korvgrillning med bästa grannarna.

Alice som ansåg att Cia var hennes Bäst-bästa vän och Julia som ser upp till Sofia fick hoppa studsmatta med henne.

En fantastisk dag på alla sätt.

EN DAG KVAR

Godmorgon härliga söndag.

Vaknade med sol i ögonen och ett barn på varje arm, tätt tryckta intill med varma kinder och kuddränder på huden. Att det skilde en timma på klockan på telefonen och på ugnen i köket fick mig att gnugga sömnen ur ögonen ännu engång tills jag insåg att jag helt missat att det är sommartid nu.

Sommar.

Smaka på den du.

Igår hade vi sommarvärme hela dagen och spenderade mest hela dagen utomhus med både lunchkorgen full av pannkakor och fika korgen full av muffins.

Utelek och solröda kinder.

Vilken energiboost må jag säga.

Och samtidigt dränerande.

NI vet ju vad man säger om frisk luft.

Lika mycket som man blir pigg och glad så blir man lite urholkad efter.

Sen tog vi lördagkväll med barnens egenkomponerade hamburgare och halvlåg i soffan med bara millimetrar emellan oss.

Mina barn alltså.

Jag får aldrig nog av den där barnadoften i näsan.

Idag är det en dag kvar.

En dag kvar av det som varit dom passerade nästan 6 åren.

Imorgon börjar jag jobba och blandat med ren skär ångest är det glädje och förväntan.

Företagssäljare inne i stan, flådigt kontor och vad det verkar vara en fantastisk företagskultur.

Det känns som det verkligen är helt rätt ställe och tjänst.

Men ja, det är en omställning.

Gigantisk.

Från att ha varit hemma med barnen till att åka till kontoret varje dag.

Att vara utan dom.

Utan Dom.

Och jag kan komma på mig själv med att tänka om jag verkligen verkligen har gjort det mesta och bästa utav alla dessa nästan 6 åren hemma.

Har jag nyttjat varje dag väl.

Och jag vet svaret.

Att det har jag.

Framför allt har Barnen fått det bästa av världar.

 Villkorslös kärlek, all uppmärksamhet, ständig närvaro och bekräftelse, trygghet och närhet

Dom kommer alltid veta att vad som än händer så finns jag. 

Ständigt. Närvarande. Alltid.

För så har det alltid varit

Jag. Närvarande. I stunden.

Jag har inte kunnat ge dom en bättre barndoms första år än så här.

Så, imorgon börjar ett nytt kapitel.

Lite skrämmande.

Väldigt spännande.

Så idag njuter vi tillsammanstid jag och barnen.

Det är ett fantastiskt väder ute, som gjort för att liksom surpla in energi i kroppen så jag är redo imorgon.

Redo för barna-lämning, barna-hämtning och däremellan en arbetsdag.

Outfiten är upphängd och klar, känns både bekväm och snygg och lagom business.

Tre faktorer jag älskar att omge mig med.

Imorgon ringer klockan strax före 06 och halvåtta vinkar jag av barnen inne på förskolan.

Det blir bra det här.

Håll tummarna!

Innan dess tar vi söndag och njuter tillsammanstid.

Mamma-Julia-Alice-tid.

Alltid.

Kram

PAPPCAKES eller CUPCAKES

Kommer ni ihåg den planerade Listan?

Igår bockade vi av ännu en post, nämligen att baka Cupcakes, eller Pappcakes som Julia säger.

Så, vad behöver man då?

Ett fat med nybakade chokladmuffins är ett måste och jag lovar, dom här..

Åh-majj-gådd-det-var-dom-godaste-jag-ätit-på-evigheter!

Och, som ni vet så äter vi ju en hel del bakverk här och vi har gjort detta receptet flera gånger men igår, igår så slog det rekord.

Helt perfekta konsistens och smak av choklad, om jag inte visste bättre hade jag ätit dom till både frukost lunch och middag.

Oki, alla uppskattar ju inte den där väntan medan modern i huset vill föreviga stunderna, eller när man måste vänta på att modern hittar fler tandpetare för att kunna sticka ner i burkarna med pastafärg som jag annars har när jag färgar in sockerpasta...

Alla har inte det där väntandet i kroppen, om man säger så.

Så, det behöver man alltså också.
Pastafärg.

Om man inte vill ha karamellfärg för att färga frostingen.

Så simpelt jobbar inte vi :-)

Vi kör rekordeliga saker från scratch.

Bästa tyllarna i vida världen.

Wiltons.

Sen var det ju bara att sätta igång för allt vad tygen höll.

Dom hade själva valt ut sina strössel och kulor i stora förrådet i lådan och uppdraget var:

Ta så mycket ni vill, av vad ni vill.

Det var så innerligt härligt att se all den där koncentrationen på dom båda.

Hur dom inspirerade varandra och hur golvet blev fullt av små färgade strösselkulor.

Ja förutom dom som envist hamnade mellan springorna i bordet då.

Det är nackdelen med brädbord.

Springorna.

Hur ofta behöver ni säga att ni dammsuger era köksbord?

Det gör jag, för smulor hamnar i springorna och där vill man ju då rakt inte ha överbliven mat som ligger och frodas.

Och ja, man kan ju tycka att vi kanske ställde till med ohyggligt mycket oreda för att bara fixa till tre stycken cupcakes, men det är ju det som är poängen med det mesta man gör med barnen.

Det är inte själva målet som är det viktiga.

Det är viktigt, och i detta fallet fantastiskt gott och belönande.

Men, det är inte målet som är poängen.

Det är vägen dit.

Och just det är det så många många vuxna som inte förstår.

Eller glömmer bort.

Eller bara struntar i, just pga oredan det ibland skapar.

Men hey, vet ni.

Jag som den pedant jag är, jag vet att all den där oredan går att städa bort.

Swosch-swosch borta.

I genäld har man gett möjligheter till barnen att fantisera, att utvecklas, att skapa, att få känna att dom är delaktiga.

Och det, det slår det mesta av allt stök och bök.

Och cupcakesen då.

Jag är glad att vi har en påse full med dom där chokladmuffinsen kvar för idag blir det fika i vårsolen på altanen.

Våren är här.

Och fina vänner på ingång.

Kram

ÄNTLIGEN RENA FÖNSTER

Godmorgon vackra fredagsmorgon.

Solen skiner och för första dagen på mycket mycket länge behöver vi inte kisa så där så man framkallar bekymmersrynka mellan ögonbrynen bara för att se en glimt av utsidan genom fönstren som varit i fruktansvärt dålig status vad det gäller putsning.

Jag vet, jag är usel.

Men att putsa fönster hör inte till dom egenskaper jag innehar.

Jag avskyr att putsa fönster.

Älskar dom rena och blanka så där så man nästan inte ser skillnad på vad som är inne och vad som är ute, när rutorna är så klara att man nästan får stå en stund och grunna på om man verkligen verkligen har ett glas mellan sig och naturen eller inte..

Så, idag kom Mikael med kompanjon från Elitputs och lösgjorde vad som för mig skulle tagit flera timmar.

Timmar jag hellre lägger på att vara tillsammans med barnen än stå och gnugga fönster som sedan iallafall blir randiga, för som jag sa, jag är inte så bra det där.

Men det här, det tyckte tjejerna var det mest spännande idag sedan äventyret med Pelle Kanin på bollibompa tidigt imorse.

När dom klättrade på stegarna för att ta utsidan, vilket inte är helt lätt alla gånger då vi bor i sutteräng-hus.

- Mamma mamma, kom kojja, pappan ramja nej!!

Och ett tag var Alice helt uppgiven när kompanjonen stod och balanserade på vårt lilla entretak för att nå barnkammafönstret.

Ni ska inte tro att barnen var mina små minispioner som stod som hökar och noggrant observerade om varenda liten fläck minsann togs bort.

Det var ju bara så innerligt spännande.

Hur fönstren blev skummiga och vita och sen gnistrande rena.

Spröjs som togs bort och torkades av och fönsterbleck skiner rena och det känns ända in i kroppen att herregud vilken tung sten som nu föll.

Nu är husets fönster redo att möta vårsolen och vi kan njuta av både inne och ute.

Elitputsarna hittar ni Här.

Och ja, man får dra RUT.

Kram

NÄR BARNEN PLANERAR

Barnens önskemål inför kommande helg med start imorgon fredag.

Julia som skrev sig igenom alla orden med lite hjälp, men hon klarar att stava när hon ljudar orden.

Förträffliga unge.

Alice stod intill och hojtade sina önskemål.

- Baka sossejkinga mamma!

För den oinsatte är detta Sockerkringlor, but of curse.

Älskar dom där lättbakade vidundren som får det att läskas i munnen  redan innan dom fart in i ugnen.

Så, låt se.

Vad har jag och barnen för planer till helgen.

Lillgläntan och fika där.

Måla teckningar med akvarell

Äta utomhus, gärna, love it.

Gå till lekplatsen på Tomteberget

Baka

Äta lördagsgodis

Se Lördagsfilm

Spela massa spel.

Göra Skrottavlorna

Gå upp till Mulleskogen

Leka med Ella och Felix

Förträffligt om ni frågar mig.

Och planen imorgon, förutom att släppa in fönsterputsarna kl 0830 med sina hinkar och putsmedel som  på bästa sätt och skicklighet ska ta sig an alla våra fönster in och ut, spröjs och bleck.

Men förutom det alltså så önskar Julia att vi skulle baka "Papp-kakes".

Till slut gick det upp ett litet ljus när jag insåg att jamen herregud, hon menar ju Cupcakes!

Och det gjorde hon.

Så, planen är den.

Baka chokladmuffins och dekorera för allt vad tygen håller.

Vi har tagit fram hela artilleriet med fina strössel kulor i silver, rött, rosa, figurer och så mina sockerpasta färger så vi kan göra frostningen i vilken fårg dom vill.

Spritsi spritsi älskar ju alla barn.

Härlig fredag höll jag på att skriva innan tanken hann ikapp mig och jag inser att det enbart är torsdagkväll.

En kall sådan i vårt hus trots brasan som brinner.

Mannen fick snilletaget att tunna ut väggen lite i köket för att se status inför kommande dubbeldörrs-insättning.

Det drar lite, och inte så lite, från den redan innan så tunna och dåligt isolerade väggen.

Men, ullkoftor och sockor på.

Idag fick ju tom bilen sommarklädnad undertill.

Härlig torsdag!

Kram

Ps. Griffeltavlan är målad med Griffeltavelfärg från Alcro, den fantastiska svarta-tavlan pennan som man tar bort med urvriden disktrasa kommer från Bokia men även Grafit säljer.

Förträffliga när barnen ska öva sig.

PÄRLPLATTOR

Ser ni på Superlördag på Barnkanalen varje lördag?

Vi gör det.

Tillsammans.

Ylva och hennes uppdrag, hemliga gäster och mystiska ledtrådar.

Superlördagens uppdrag för veckan var att pärla plattor för att bevara fantasin.

Typ.

Så vi satte igång med uppdraget med stor koncentration.

Man kunde välja med att ta foto och maila eller att skicka in den rktiga pärlkreationen.

Vi valde det sista.

För det är ju så att vi (jag) tillhör den skaran som tycker att ska man göra något ska man göra det hela vägen.

Och håll med om att det är mer spännande för barnen att göra allt från början till slut.

Från att sätta första pärlan på plattorna till att klistra igen kuvertet och lägga på en gul låda.

Så vi gjorde det.

La sista handen på dom igår.

Tog fram strykjärnet och värmde på så pärlorna skulle hålla ihop och så skriva lappen till Ylva och ner i kuvert och klistra igen och så på ett 12 kronors märke för portot.

Vad bidraget blev?

En Anka, Lilla Gubben och så en Groda.

Ett alldeles perfekt dagsverke må jag säga.

Kram

VÅFFELDAGEN

Jodå, Våffeldagen firades här igår.

Så också lite annat men det kommer senare.

Men våfflor, mina barn älskar både dom och pannkakor.

Vispad grädde och sylt ska det vara på.

Och helst äta med händerna.

Skära ut dom små hjärtan-bitarna, klicka på grädde och sylten, vika på mitten och sen få allt som en ljuvlig blandning i munnen.

Härliga våffeldag.

På sjukdomsfronten med Julias öra går det framåt men hon äter fortfarande penicillin och smärtstillande.

Kuren är över på torsdag.

Som tur är.

Men vi fyller dagarna med sagor, pyssel, kramar och film och lite utomhuslek.

Vi har, eller håller på, att skapa en ny fikaplats bakom huset, lite upp i skogen.

Perfekt när vårsolen kommer fram och värmer nästippar.

Man ska ju njuta av det lilla, i allt det stora.

Kram

EFTER DEN DÄR SÖMNEN

Så vaknade hon då.

Efter dom där nitton timmarnas sömn. 

Lite töcknad men glad.

Hon lärde sig ett nytt ord idag.

Dåsig.

- Mamma, jag känner mig liksom trött i kroppen, fast jag känner mig inte trött, ändå.

Förstår du?

- Jag tror att man kan säga att du känner dig lite dåsig.

- Dåsig?!?

- Ja, då känner man att kroppen är trött, fast huvudet känns inte så trött, man känner sig liksom lite tung, som en säck, är det så du menar?

- Jaaa....

Och dom lekte, som dom lekte, fast under lugn och ro.

Alice som hela söndagen saknat sin syster som bara låg och sov i mörka rummet utan att vilja vakna, idag fick hon tillbaka sin storasyster och dom lekte i dockhuset och med storlego och Julia som gång på gång vill krama om och visa och förklara för lillasyster som babblar lika snabbt, och mycket, som vingarna far runt på en väderkvarn hon.

Det är skönt att ha tillbaka sin fina tjej i vaket tillstånd och bara tämligen påverkad av penicillinet.

Värken i örat finns kvar men kontrolleras med smärtstillande och det är mindre kamp och motstånd varje gång som hon ska ta dom där äckelpäckliga 6 ml med öronmedicin.

Nu tar vi måndagskväll med barnakramar och sagoläsning och sockerkringlor till fikan.

Önskar alla en solig kväll.

Kram