DOM FATTAS MIG

Jag är så dränerad på energi att jag kan somna stående sedan igår kväll.

Det tar på all energi jag har att mota undan den där saknaden i kroppen som kommer som käftsmällar sjuttiomiljoner gånger under dagen.

Jag saknar dom.

Saknar mina barn.

Alla skratten som bubblar fram i kroppen och får deras ögon att gnistra.

Saknar all den där envetenheten min minsta lilla skrot visar prov på en stor del utav dygnets alla timmar, den där envetenheten hon har efter mig.

Saknar alla mjuka barnakramar och pussar.

Och kindstrykningar och -Mamma jag älskar dig.

Allt det där som mina barn står för fattas mig nu. På dagarna.

Och det slår till som käftsmällar när jag minst anar det.

Missförstå mig rätt.

Det är ett fantastiskt företag jag börjat på.

Kollegorna är underbara och jag skrattar så håret flyger och tårna pekar rakt upp.

Det där mullrande som kommer från magen och som inte går att hejda.

Det är korvstoppning av kunder, processer och nya system som ska läras in.

Det är hög fokus och stundtals kan jag tänka att nej, jag kommer f-n inte klara detta.

I nästa sekund så inser jag hur mycket jag saknat det.

Säljet.

Men dom fattas mig, mina små skrotar fattas mig.

Och jag tycker inte att dessa tre timmar per dag som jag nu får träffa dom är tillräckligt.

Jag missar allt det där fantastiska.

Alice har det jobbigt, det hjälper inte upp det.

Hon förstår inte alls varför vi måste upp när jag väcker kl sju.

Förstår inte alls att hon inte ska få äta frukost med mig och med Julia.

Att dagen kommer bli lång och full av saknad.

- Ja sa-sa dig heja dan mamma.

Och som jag kör.

Jag drar ut på minutrarna in i det längsta innan det är dags att åka iväg med dom, att skiljas från dom.

När Alice trycker sin mjuka kind mot min och kramar om med sån styrka och verkligen inte vill lämna famnen.

Det gör ont i varenda del av mig som egentligen har samma behov att klamra mig fast som dom har.

Vi är för vana med varandras närvaro.

Och det är en fantastiskt fin vana.

Men svår att vänja sig utan.

När jag sätter mig i bilen från stan tycker jag att dom där minutrarna går så långsamt tills jag vet att jag svänger in på parkeringen, slänger upp dörren och halvspringer med kappan fladdrande runt kroppen.

Och det är som att kroppen räknar ner.

Tio, Nio.....snart har du henne i famnen!

Snart har du båda dina barn i famnen så spring!

och där har dom stått, båda dessa dagar.

Julia har varit på Alice gård och lekt i kvällssolen.

Tillsammans.

Tankat syskonkärlek och närhet.

Och dom springer.

Skriker mamma så det hörs över halva stan och fröknar skiner upp.

Och jag får tår-strimmigt ansikte att glada-tårar över att äntligen få se dom.

Det är som julafton.

Ren skär lycka.

Och dom släpper inte.

Två barnakroppar som trycker sig fast som iglar och mumlar in i mitt vindfladdriga hår att dom saknat hela dagen och varför kommer jag så sent och varför och varför och varför.

Så jag är trött.

Det kommer bli bättre, jag vet det.

Men jag är ju inte den där som stänger av.

Stänger av mamma-hjärtat och kopplar på business-maja.

Jag är ju båda dom i en och samma.

Och dom får plats.

Dom får det.

För jag vet att båda barnen har det bra.

Trots all den där saknaden och att inte riktigt förstå varför, varför blir det så långa dagar.

Så mitt i allt detta roliga, nytt jobb, kontor, kollegor och allt det där fantastiska som kommer med det.

Att uppskattas.

Att verkligen uppskattas för att jag är jag och för min kompetens.

Mitt i allt det finns ändå sorgen.

Att sakna sina barn.

Och jag får det.

Den känslan är min och bara min.

Kram

Bilderna är från när jag och tjejerna bjöds över på korvgrillning med bästa grannarna.

Alice som ansåg att Cia var hennes Bäst-bästa vän och Julia som ser upp till Sofia fick hoppa studsmatta med henne.

En fantastisk dag på alla sätt.