URBAN JUNGLE SWIFT - VÅR NR NIO

Nytt och saknat i vagnparken.

En URBAN JUNGLE SWIFT

Jiha!

Om jag håller ordning på siffrorna så är det vagn nummer nio, det kan vara nr tio, om jag glömt någon..

Jag älskar UJ vagnarna, jag erkänner, det är så.

Dom fungerar nämligen överallt, i alla terränger, på alla väglag.

Och denna modell Swiften är en mindre , smidigare, nättare variant utav den Mountain vi hade förut.

Så, denna går tom in i mitt lilla sport-bagage i min supersnabba, supertrygga, supersnygga coola V40

:-)

Bara en sån sak.

Förutom nya Swiften  finns även Phil & Teds Smart där i vagnparken under trappan.

Men hur var det nu då..

Vilka har vi haft, frågan ställs ofta.

Från början:

Teutonia Mistral-S

Quinny Buzz 3

Babytravel Amsterdam

Urban Jungle Mountain

Urban Jungle Duo

Quinny Zapp

Phil & Teds Vibe

Phil & Teds Smart

Urban Jungle Swift, som nu är här för att stanna.

Hur har det gått då med alla dessa vagnbyten?

Går man back?

Har vi gått back?

Nix.

Inte det minsta.

Vi ligger fortfarande efter nio vagnar på plussidan.

Hur går det till?

Det finns nog anledningar till att det står Säljare i mitt CV.

Kram

Maja

DEN NIONDE

Men herregud vad är det som är så försnillans roligt med barnvagnar?
Det går inte att förklara, det bara är det.

Så av den anledningen (nåja, inte bara) började vi det nya året med att införskaffa hushållets nionde lilla åk.

( Hushållets totala konsumtion läses om Här)

Jag behöver en smidig (och snygg) vagn som blir minimodell hopfälld men som ändå är rejäl och kraftig till skillnad mot dom flesta andra paraplyvagnar som blir lika små.

Det blev en Phil & Teds modell Smart.

7 kilo lättvikt med aluminiumram som jag tom kan slänga in i bagaget med en hand.

(om jag nu tycker att jag skulle vilja stila lite inför förbipasserande....)

Rejäla hjul och perfekt för ändamålet att vara smidig, snygg och ändå kunna klara dom flesta underlag och lite terräng och skog.

Det är ju med vagnar som med skor.

Förbaskat roligt att testa olika och när man anser att medlen inte behagar ändamålet, ja då testar man nytt.

Att möjligheten finns stavas oftast Blocket.

Köp-sälj-köp-sälj

Och ja, det stämmer ju att vi även har en stor rejäl Phil & Teds Vibe där nere i entren men jag är så otroligt sugen på att återinskaffa en Urban, då jag saknar våran som såldes, men denna gången satsa på den mindre modellen Swift.

Tål att funderas på...

Tänk om man innan man skaffade barn skulle förstått hur många vagnar man skulle äga, eller sukta efter, eller vilja prova, eller hur många man testat och ratat och hur många man älskade en kort stund men sen bytte ut , jag skulle nog blivit en smula chockad :-)

Kram

Maja

LEKSAKSSKÅPET

 

 

Sedan lekrummet ändrade skepnad för längesen har det letats efter det där vitrinskåpet.

Det där perfekta.

Lagom stort, lagom stil, lagom rymligt, lagom fint och ja allt det där ni vet som jag önskar när jag håller på och letar möbler.

Det får ju gärna ta lite tid, det gör inget, det måste bli rätt.

 

Nu hittade jag detta fina vackra vitrinskåp som genast fick förvandlas till barnens leksaksskåp.

Och ni kan ju förstå att jag är nöjd, och tjejerna tycker det är fantastiskt att dom ser allt och färgklicken gjorde bra saker där i rummet.

 

 

Medan dom spenderade några timmar på förskolan passade mamman på att mellan jobbsamtalen ta fram stora svarta säcken och rensa.

Renska bort trasiga plastleksaker och bebisleksaker och klossar som dom inte tittat på sedan 1800 talet, ja ni förstår...

 

 

 

Det där skåpet alltså...

Vad är det med mig och skåp?

Detta skåp med dörrar och lådor.

Med rätt detaljer och perfekt storlek.

 

Jag har lovat flera av er fina pics från just lekrummet och snart ska ni få helheten, först ska jag skruva upp lite fina krokar till barnens alla utklädningskläder, inte ska dom ligga nerlnycklade i en låda heller.

Upp på väggen.

Synlighet och tillgänglighet.

 

Hyllplan ska upp för alla dockor som inte alltid får plats i vagnar och docksängar och sen, sen lovar jag pics..

 

Tills vidare får ni nöja er med det vackra skåpet....

 

Maja

Att ha en hög kroppstemp

 

Vi vaknade med halv sjukstuga i lilla huset.

Alice var skållhet och kinderna äppelröda.

Sovvarm och febervarm och inte alls så där pigg som hon brukat när hon springer runt och ropar på Julia, katten och hämtar dockor och vagnar och klättrar på allt hon kan.

 

Storfis var inte riktigt så skållhet men ändock ljummen och slö så dagen har inneburit filmmys, målning och en väldig massa bokläsning.

Och lunchen, det bästa bästa.

 

Pannkakstårta alá vardag.

Pannkakor varvade med jordgubbsglass, hallonmousse och kokosmouse och hallonsylt.

 

 

Tulpaner!

Som fina mamma Karin kom över med.

Tulpaner, det är vår det.

Tror tusan den är på väg.

Fast tokigt vad vi kommer sakna snölek och pulka och underställ och isande kyla mot ansiktet när vi stretar genom skogen till våra utflyktsmål eller tänder brasa för att grilla korv för att hålla värmen..

Mmm, saknad kommer vintern vara, det kan jag lova.

 

Maja

Att börja dagen annorlunda

 

Jag började dagen med att byta blickar med en utav dom två fina råddjur som gick utanför kösfönstret.

Den bara stod där när jag fortsatte att vispa pannkakssmet klockan åtta på morgonen.

Vi skulle ju på utflykt med Ludde Emilia och mamma Karin från stan.

 

Och det händer inte ofta, men när det händer är det foto-moment.

Att föreviga en vacker flinga som ser så där sagolik och trollsk ut att jag blir hänförd över det vackra där den satt helt perfekt på Julias pälsmössa....

 

 

Vi tog med vännerna på den något strapatslika promenaden i nyfallen snö, bort till Gläntan där vi har vårt favorittillhåll....

Jag kommer sakna dom här dagarna, sen, när höst blir jobb och dagis, när inte längre vardagen innebär en packad ryggsäck full med mat och dryck, när man måste baka in det på helgen och inte när vädret är det perfekta, kommer sakna det där.

Att vara spontan.

 

 

Alice som älskar utelek och utekläder och att sitta på fårfäll på stocken och äta det som finns med.

 

Och barnen klättrade, la ut gammal och torr medhavd sockerkaka till råddjur och harar som har svårt att hitta mat under snön, lekte mamma och barn och letade pinnar och åkte häst och gjorde allt det där som är helt och hållet självklart i barna-världen och som inte behöver förklaras så mycket närmare.

 

Dom stekta pannkakorna bjöds det på och varm oboy och nyponsoppa och bulle och kaffe, allt det där som känns gott när det landar i magen.

 

 

 

Och minisockerkaka i en alldeles lagom liten form som är Julias..

 

Två käcka systrar

 

 

Pulsande mamma Karin

När vi efter några timmar begav oss mot huset för inomhus lek skulle Ludde dra Julia på pulkan.

- Jag kan inte, nån vuxen får putta på.

- Nej Ludde, dra mig hårdare bara, kom igen.

Sen tröttnade Ludde så Julia skulle dra honom.

- Det blir inte tungt alls, sa Ludde, jag väger bara några kilon.

 

Fyra trötta barn och hallen full av snöblöta vagnar och golvet täckt av vinterkläder som ska torka upp av golvvärmen.

Mellanmål i köket och barnlek i rummen.

Dom här dagarna är så himmelens härliga.

När man är frisk-lufts-mör i hela huvudet och lite trött i muskler av kånkande och puttande och dragande och allt det där som innebär en dag utomhus.

 

På kvällen, när jag lagt båda barnen och läst två ny-lånade bibliotekssagor och Jonas var och tränade flera timmar så ställde sig mamman sin nya vana trogen 21 minuter på löpbandet.

Tråkigt som attan.

Men skönt efteråt.

 

Kram Maja

 

Att ha njutit av sista snön?

 

Lördag och efersom pappa J åkt bort hela helgen så var jag och tjejerna allena, igen.

Vi pälsade på oss efter frukosten och lagom till vi var klara svängde Stina och Albin in på uppfarten.

 

 

 

Det var hur mycket snö som helst och det är ju onekligen ohyggligt svårt att ta sig fram då för en påpälsad liten Alice.

 

 

Vi gick bort till pulkabacken där vi inte alls var ensammna men när barnen tröttnat på pulkaåkning gick vi tillbaka till huset.

 

Finaste lilla Albin.

 

 

 

 

 

Vi rullade snöbollar och byggde snölyktor och dom små barnen la sig i sina vagnar och vilade medan vi stora byggde ännu mera snögubbar och letade fram hattar och halsdukar och krokiga morötter och stenar.

 

 

Vi gjorde varm choklad och fikade lussebulle och pepparkakor där ute och pratade lite med grannarna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snögubben döptes till Orvar och Julia blev helt betuddad i den.

Och tydligen så var orvar en hon, och när det strax före vi gick in kom regnblandad snö så ville hon att vi skulle ta på Orvar lite regnkläder.....

 

Triss i snölyktor

 

 

 

Och så gjordes också en liten Snögubbe bebis så orvar slapp stå ensam där ute

 

- Mamma, jag kan stå så här hela dagen tror jag....

 

Sen gick vi in allihopa, Stina och Albin också, gjorde blodpuddingslunch och strosade runt i lagom varma underställ och ullsockor och när vi vinkat av Stina och Albin vid tretiden tog det nog bara någon timma innan mörkret föll och jag gick ut och tände snölyktorna som Julia och Alice beskådade från fönstret och blev så lyckliga och klappade händerna över det fina.,

När barnen fått sina bad men mamman fortfarande knallade runt som hon gjort hela dagen knackade det på dörren och där utanför stod vännerna Linda, Sven och lilla Olle, Petter och ännu mindre lillasyster Lisa, snart fyra månaders pluttig och jisses så liten och jisses så stor Alice blev i jämförelse.

Vi dukade fram fika och myste och pratade och barnen lekte och när mörkret blivit mörkare och det var dags att laga middag och hoppa i pyjamasar så vinkade vi av dom..

 

En riktigt fullmatad lördag med massa vänner och värme och snölek men tyvär, Orvar, hon levde inte länge.

Det började töa redan på sena kvällen när barnen somnat och när söndagsmorgonen kom så såg vi att hela Orvars kropp hade ramlat av rumpan, som Julia sa.

- Mamma, nu ser man bara rumpan på Orvar, kroppen och huvudet har ramlat mamma....oj oj...nej...

Inte gick det att reparerar henne igår heller för hela söndagen var en dag av plusgrader och töväder ocu idag, ja idag har vi inte mycket snö kvar.

Men som vi njutit av den, så om vi nu inte får mer, så har vi njutit av varenda flinga vi hittils haft.

 

Kram Maja

Dagens promenad

 

-Vi går ut och går mamma, till busshållsplatsen, sen tar vi bussen till affären.

- Det var en bra ide men jag har inte busskortet med oss, och då får vi inte åka med.

 

- Fast mamma, vet du, jag har en ide, vi går inte fram till passageraren (chauffören) utan smyyyyyger oss på bussen, hihi...

- Men man måste ha busskort Julia, annars kommer faktikst Kling & Klang

(jaja, dumt att hota med det men dumt att uppmuntra tjuvåkning när dom dessutom vill dra in hela vår busslinje)

 

- Hm, det så klart, men mamma....Åh! Kling & Klang är ju bara på låtsas ju.

Dom finns ju inte som du och jag och Alice.

 

- Så då får man ju det, smyga sig på bussen?

 

- Eller...?

 

Sen gick vi där med våra vagnar i strålande solsken, vi gick upp mot andra området och skulle lekplatsa lite.

I solen.

- Mamma, jag har ju fyra hjul på min dockvagn, två på sidorna, men du har bara tre.

Ett på framsidan och två på baksidan, inte som jag, jag har ju fyra, jag är ju fyra år.

Men jag behöver nog faktikst ett vagn som mina dockor kan sitta i mamma för titta, och så slog hon ut med båda händerna, den här kan dom ju bara ligga och sova i, och dom vill ju faktiskt se något också när vi är ute och går och då får jag ju alltid säga åt dom att dom inte kan det för dom kan bara ligga ner, så då behöver jag nog ett sittvagn, ja det tror jag...

Och så knallade vi vidare.

 

Sen utbrister flickebarnet mitt:

- Om jag gråter nu då är det glädjetårar, för det är ju glada tårar och inte ledsna, du brukar ju ha glada tårar ibland.

- Ja det brukar jag verkligen.

- Och jag blev så glad när jag såg den där fina hunden.

( Vi mötte grannens hund)

- Så då är det ju glada tårar.

 

Jahopp....här står vi under stora trädet och fryser rumpan av oss.

För mitt där vi går och konverserar om livets förnödenheter så kommer ett grått moln.

På en millisekund, precis när vi anländer lekplatsen så bara öppnar sig himlen.

Totalt.

Totalt tokspring med båda vagnarna och stort barn in under trädet som skydd men det hjälpte ju inte.

Det var liksom bara att ta två vagnar och ett barn och på bästa sätt rusa hem, vi bor ju snett nedanför.

Jahopp.

Men det var väldigt skönt med frisk luft och en fyraårings filosoferande.

/Maja

Utflykt på lite vift..

Fredag och vi skulle åka på utflykt med Stina och Albin medan pappa J och K byggde klart staketet...

Målet var att åka till Säveåns Naturreservat då jag läst i den lokala tidningen att leden nu var handikappanpassad...?!?

Första stoppet blev det som man uppmanades till på deras hemsida..

Ut ur bilen med barn och vagnar, packa fullt med fika och picknick och filtar och regnkläder.

Ut på stigen (vi kanske borde anat redan då att så värst handikappanpassad var den ju inte från DET hållet...)

Vi kom nog 50 meter genom snårskog och stock och sten, sen fick vi ge upp och vända tillbaka.

Två snälla lokala killar gav oss då tipset, för att kunna ta oss runt med vagnar, att åka tillbaka och parkera vid Stenkullens pendelstation, där fanns en ingång mot reservatets led...

In med barn och vagnar och all packning i bilen igen, vända tillbaka och parkera vid nästa stopp.

Vi hamnade inte på leden utan istället spatserade våra hungriga magar och ben mot en lekplats vi såg mellan husen..

Där slog vi oss ner och packade upp medhavda maten och fikan.

Lekte och sprang några timmar..

När liten vaknade mumsades köttbullar och nyponsoppa.

Medan hon studerade vad dom andra barnen (Stina Julia och Albin, fniss) gjorde...

Dom gungade :-)

Vid två tiden packade vi återigen vagnarna fulla och tänkte att vi skulle gå en promenad och leta efter den där stigen in i reservatet, tanken med hela utflykten var ju nämligen att vi skulle kunna släppa alla barnen fria, utan att passa för bilar och annat...

Den iden falerade ju direkt..

Leden hittades, solen sken, Julia var trött i benen så plan B infördes.

Bada barnen i lsingelvagnen, puh!

Vi gick där på grusade fina stigen med vildvuxna fina blomsterängar omkring oss, tills vi abrubt fick inse att nej, vi kommer inte förbi här heller.

För att komma över ån efter ca 100 meter (?) så skulle vi nerför två branta trätrappor i vinkel, sen över en bro, sen visste vi inte hur det såg ut..

Så vi fick återigen vända tillbaka till bilarna.

Men, vi fick härliga timmar med mycket lek, gott härtligt sällskap och massa sol.

Och nu vet vi vart vi INTE ska åka för att ta oss in på leden för att ta oss behjälpligt runt.

Handikappanpassat skulle jag nog INTE säga att det är dock.

Inte på långa vägar.

Men från rätt håll så kanske vi kan komma mer än 200 meter :-)

När vi kom hem strax efter tretiden var staketet precis klart dessutom.

Hejhopp vilken bra fredag!

Kram Maja