LOVELY CAFE

Vem älskar inte att kliva in på ett cafe där varje detalj är genomtänkt, färger, dekor och framförallt där kakorna är stora, hembakade och så kaloristinna att kroppen pöser över en smula av allt det där goda och där barnen sitter med sina gigantiska chokladbollar och inte orkar äta upp så allt får stoppas i en doggybag att ta med hem.

Dom caféerna är mina favoriter alla kategorier. 

Och det var just på ett sådant cafe vi avslutade våran tre dagars tripp jag och tjejerna.

Tillsammans med våran Lotta som flyttade om sina planer för att komma och träffa barnen som verkligen 

ä-l-s-k-a-r svägerskan Lotta.

Hon var lite sen till frukosten hemma hos mamma och Dennis och barnen gick där och vankande och vankade och tittade på klockan och spanade ut genom fönstren.

- Åååå när kommer Lotta mamma?!?

Så, när hon klev in genom dörren var det en efterlängtad entré minst sagt.

Så, mormor bjöd oss på godsaker där på cafet i lilla staden, innan färden skulle gå hem mot våran lilla stad och en pappa J som knappt kunnat sova om nätterna för det var så tomt i stora huset.

Vi hade tre härliga dagar minsann, så härliga att barnen tyckte att det här, det gör vi om, varje vecka.

Kram

MINA BADANKOR

Lyckan att bada badkar.

Att låna nackkudden med sugproppar och fylla badet med plastdjur och traktorer.

Att skumma ner sig och plaska.

Livet på en pinne om ni frågar mina små.

När man sen är tvagad och torkad och insmord och luktar så där badgott i hela huden plockas pennor och block fram på köksbordet och dom ritar koncentrerat och länge och tycker minsann att Dennis verkar vara av kalibern att han skulle kunna skissa upp både björnar och hästar och så får han berätta.

Berätta hur mycket det krävs att ha hästar.

Att det kostar, att man inte ska vara liten för dom har en mängd muskler, att Julia måste bli lite större innan hon får börja rida.

Och dom lyssnar,båda två och jag ser hur dom suger in allt han säger.

Och dom kör med både honom och mormor som två butlers och mina arma föräldrar har nog aldrig fått så mycket vardagsmotion som när barnbarnen är i huset.

Varför gjorde vi inte detta tidigare?

Kram

ROADTRIPP DAY TWO

Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det som att det där mellanrummet av att inte ha träffats aldrig har existerat.

Barnen tar tag där dom senast slutade, oavsett om det är en månad eller fyra månader sedan vi sågs.

Ingen blygtid eller anpassning för dagen, dom bara tar tag i varandra.

Så har det alltid varit och jag tror det alltid kommer att bestå.

Vi bjöds på mellanmål och trädklättring, lådbilsrace och fotbollsspelande.

En massa prat och hjärnventilation och händer runt kaffekoppen och vetskapen om att här sitter en vän, en vän som jag haft sedan länge och precis som barnen så tar vi alltid bara tag där vi senast slutade.

Linda och jag har ju historia ihop.

Som bästa vänner i åttan, att glida ifrån varandra i nian, varit kära i samma pojkar och upptäckt tonårens lycka och besvikelser tillsammans.

Sen gick ett decennium, nästan två innan vi fanns igen.

Fanns på riktigt.

Och det är få förunnat att få ha det så i vuxen ålder Så jag håller fast vid det och tar tillvara på det och uppskattar det, den där vänskapen, vetskapen om att Linda bara är ett samtal bort.

Men barnen då.

Alice som föll pladask för lilla Lisa och ville allra helst att hon skulle ligga still i famnen.

Att hon skulle ha viljan att ligga stilla och bara låta Alice kärlek överösa henne.

Nu blev det ju inte så men med handen i hennes spankulerade dom omkring där i trädgården och Alice berättade och förklarade.

Om allt det där hon vet och kan och ville dela med sig utav.

Underbara unge.

Och så gick flera timmar.

I ett naffs.

Och det var tid att innan mörkret kom åka tillbaka mot mormor och Dennis för middagsmat och pyjamasmys och Labyrint på barnkanalen.

Och självklart avslutades kvällen med lite pusslade tillsammans med Dennis, återigen ostkroksböjd över hundratalet pusselbitar där på parkettgolvet.

Kram

BILDKAVALKAD I CERISE

Dag två där i lilla staden G höll inte samma sköna vårvärme som dagen då vi kom så mera ved behövde bäras in och två små villiga hjälpte gärna till med det.

Dom balanserade på kullvälta pallar, fick åka skottkärra och mata fåglarna.

Det urartade i grimaser som gjorde att dom skrattade så mycket att Alice som sekunden innan varit en smula förbaskad på alla dessa fåglar som vägrade komma och äta ur hennes hand, hamnade på rätt glada nivå igen.

Och så smög dom..på mormor där inne....

Som i godan ro satt vid köksbordet och läste tidningen.

Dom smög som små indianer där på gräsmattan och trodde dom skulle förbli oupptäckta i det stora glasfönstret :-)

I sina knalliga utstyrslar.

Det är härligt det där.

Den där tron om att bara man blundar (Alice), blundar väldigt väldigt hårt, så syns man inte.

Att man kan stå där i dagsljus i knalligt rosa dräkt och synas men så snart man blundar så poff är man osynlig, så osynlig att en mormor inte kan se en där man står och ska skrämmas en smula . :-)

Kram

ROADTRIPP DAY ONE

Minns ni att vi för dryga veckan sedan tog resväskor och packade bilen full jag och tjejerna, för att tillbringa tre dagar med familj och vänner.

Tänkte i korthet visa hur vi tillbringade dagarna.

Efter 1,5 timmes solig bilkörning med två fantastiska barn som satt med fokuserad blick och följde Tingelings äventyr på varsin skärm, så landade vi hos mormor och Dennis, installerade oss för att ganska snart efter lite lunch i magen och lånad GPS bege oss mot staden S och en bror i taget.

Hos BrorLiten Markus tog det inte lång stund förens han varit tvungen att plocka upp alla Lottas leksaker sedan hon var liten, och sina egna.

Klossar, dockor och kaniner i koppel.

Det drogs runt på dockvagnar och bjöds på mellanmål innan färden gick mot bror nummer två.

Hos bror nummer två, Martin, fanns en gitarr som Julia ackompanjerade Alice med där repertoaren var allt från Blinka Lilla Stjärna till Lilla Snigel, som ju faktiskt Julia kan spela på gitarr, tack vare fröken Andrea som lärt henne. 

Är inte det fantastiskt?

Barnen vändes upp och ner och alla kroppar fick sockerbehovet stillat för si så där tre veckor framöver eftersom M hade bakat en helt fantastisk kladdkaka precis så där lagom kladdig och perfekt yta, och så vispad grädde och bullar på det.

Vi hade kunnat fungera som duracellkaniner efter den sockerchocken men gott var det.

När vi sent på kvällen återigen landade hos mormor och Dennis och pyjamasklädda lottor egentligen skulle behövt sova kände Julia att hon och Dennis skulle pussla.

Liggande på golvet med hundrabitarspusslet med massor utav detaljer.

Dennis krokig och ont i ryggen som en ostbåge och Julia dubbelvikt med koncentrerad blick.

Det är fint det där.

Den där tryggheten.

Tre trötta somnade tätt tillsammans den kvällen, i ett virrvarr av snuttar och gosedjur.

Bästa sättet att somna om ni frågar mig.

Intill mina små och med näsan inborrad mot en hjässa som doftar barn.

Mina barn.

Kram

MÖTEN CHECK

Idag intervju med Cliff på BusinessCare och imorgon tidig morgonintervju i city.

Nästa vecka är det inbokat tisdag och torsdag.

Det gäller att ha koll på business-suiten och alla papper.

Hålla isär alla siffror som presenteras och olika upplägg.

Håll tummarna vänner.

Snart händer det.

Kram

Ps, och nej, jag har inte fått till min Sanna Nielsen look riktigt eftersom jag inte har hennes stylist, jag jämför mig mest med 90 talets Lisa Rinna, om någon minns henne.

Hon den där baksluga restaurangägarinnan i Melrose Place.

Men, det behöver ju inte vara något illa, inte alls, jag ska bara öva upp mig med GHD-tången lite för att få till vipparna på håret.