Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det som att det där mellanrummet av att inte ha träffats aldrig har existerat.
Barnen tar tag där dom senast slutade, oavsett om det är en månad eller fyra månader sedan vi sågs.
Ingen blygtid eller anpassning för dagen, dom bara tar tag i varandra.
Så har det alltid varit och jag tror det alltid kommer att bestå.
Vi bjöds på mellanmål och trädklättring, lådbilsrace och fotbollsspelande.
En massa prat och hjärnventilation och händer runt kaffekoppen och vetskapen om att här sitter en vän, en vän som jag haft sedan länge och precis som barnen så tar vi alltid bara tag där vi senast slutade.
Linda och jag har ju historia ihop.
Som bästa vänner i åttan, att glida ifrån varandra i nian, varit kära i samma pojkar och upptäckt tonårens lycka och besvikelser tillsammans.
Sen gick ett decennium, nästan två innan vi fanns igen.
Fanns på riktigt.
Och det är få förunnat att få ha det så i vuxen ålder Så jag håller fast vid det och tar tillvara på det och uppskattar det, den där vänskapen, vetskapen om att Linda bara är ett samtal bort.
Men barnen då.
Alice som föll pladask för lilla Lisa och ville allra helst att hon skulle ligga still i famnen.
Att hon skulle ha viljan att ligga stilla och bara låta Alice kärlek överösa henne.
Nu blev det ju inte så men med handen i hennes spankulerade dom omkring där i trädgården och Alice berättade och förklarade.
Om allt det där hon vet och kan och ville dela med sig utav.
Underbara unge.
Och så gick flera timmar.
I ett naffs.
Och det var tid att innan mörkret kom åka tillbaka mot mormor och Dennis för middagsmat och pyjamasmys och Labyrint på barnkanalen.
Och självklart avslutades kvällen med lite pusslade tillsammans med Dennis, återigen ostkroksböjd över hundratalet pusselbitar där på parkettgolvet.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar