måndag 15 februari 2010

Riktiga män gråter



Jaha och så tog hon guld, hejja heja grattis.
Nu har jag gjort mitt OS för iår.
Jag såg Kallas skidlopp tio kilometer. Hejja henne. (och klagade inte, jag har ju ett kök att göra om..)

Men det var inte sveriges guld det skulle skrivas om, utan mäns oförmåga att gråta.
Eller fel, MIN sambos oförmåga att gråta och visa någons slags känsloyttring åt det hållet.
Jag gråter åt det mesta med känsla i. Jag gråter när jag blir arg, glad, ledsen, besviken, illa berörd, glatt berörd, fint berörd och vemodig. Jag gråter när jag träffar någon jag inte sett på länge och som betyder massor för mig (ni som var med på Julias namngivningsfest kanske minns att jag bölade som en gris redan efter välkomsttalet och sen mot mamma Gittans axel, underbara kvinna!!)
Jag gråter åt postkodmiljonären och reklamsnuttar och djur och barn som far illa.

Hur som haver. Min Jonas, gråter aldrig. Och jag menar nästan aldrig.
Han grät till slutet av Schindlers List, men hey, jag grät mig IGENOM hela Schindlers List...Så det räknas inte.
En skvätt grät han dock när Julia föddes, men det minns jag inte eftersom jag var halvt i koma efter 5.5 timmes krystar UTAN bedövning och med sugklocka...(AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ)
så det räknas inte heller.

Alltså, han gråter aldrig/sällan för "familje-saker" men HALLÅ, han gråter (nästan) när Charlotte Kalla tar guld, och ville JAG skulle high fiva honom på det?!?!

Jag upphör aldrig att förvånas.
Män ÄR från mars, helt klart.
Och grattis till guldet Kalla...jag snodde bilden från Google :-)

Kramar Maja

1 kommentar:

It's a house sa...

Smart överenskommelse ni gjort!!! Hi hi ja män är verkligen svåååra att förstå sig på, vi har levt 10 år tillsammans men ibland förstår jag inte alls hur han tänker =)