fredag 2 oktober 2015

HAN SOM GÖR MIG KOMPLETT


Jag kan med slutna ögon erinra mig dagen jag förstod att det här var mannen jag ville dela livet med.

Dagen jag förstod att jag ville stanna intill honom tills rynkorna är djupa av lyckan.

Förevighetsstanna.

Jag minns hur det kändes när han tog mig i handen.

Hur han såg på mig och log det där leendet som får mina knän att vika sig.

Hur hjärtat bankade i bröstet och jag ville aldrig att ögonblicket skulle vara över och förbi.

Jag ville förevighetsstanna i stunden och hade inga tankar på att det som skedde var fel eller tabu.

Förlorad var jag redan.

Och lämnat hade jag gjort för längesedan.

Lämnat det som skadade mig mer än helade mig. Det som sänkte mig mer och mer än vad det höjde mig. Där stöttning och kärlek inte fanns.

Så jag minns den där dagen när jag förstod hur det skall kännas,

När han log och viskade hej med nästippen mot min, det där lilla Hej som förklarade att jag landat. Att jag kommit hem. 
Och jag förstod att resan som börjar nu blir den vidrigaste jag genomlevt, men att målet kommer vara värt det, tillslut.

För att få evighetsstanna hos denna mannen med dom gnistrande ögonen är värt allt.

Jag förstod det redan då.

Hur den där beröringen skulle förändra livet, hur jag aldrig ville vara utan den.

Hur jag för alltid ville ha närheten som är nåbar och ta-bar även i det största av rum med en folksamling melllan oss. Jag kan ändå känna hur han ser mig.
Hur han verkligen ser mig.
Hur han vill se mig.
Hur han ständigt vill veta vem jag är.

Samtalen mellan oss. 
Genom långa nätter och kvällar.
Med händer i varandras och nästipparna mot.

Jag minns den första känslan när den landade och satte skräck i hela mig.

Redan då visste jag att det fanns ingen återvändo från känslan att vilja förevighetsstanna.

Hos honom. 

Med honom.

Vi.

Han som ser, han som vet, han som känner.

Han som stöttar när jag vacklar och jorden snurrar för fort.

Han som finns, närvarande, ständigt nära.

Famnen jag smög in i den där dagen och sedan dess aldrig velat lämna.

Den famnen är värt allt.

Och jag förstod det redan där och då, i köket, när hans siluett speglades i kvällsmörkret i den öppna altandörren...

Jag förstod det när jag smög in i famnen och kände jag kom hem.

Och med nästippen mot min viskade han  -Hej...

Jag var förlorad där och då..

Kärlek

Maja

1 kommentar:

Zlatko Schneberger sa...

Tack, äntligen får jag se mannen och glädjer mig i ditt lycka! Puss och kram