måndag 14 april 2014

MASKERADKALAS


Lördagens jubilar Agnes.

Strålande helg och det fixades hit och dit och köptes markiser till tjejernas fönster och till altanen.
Hej och hå här ska vi njuta av altan-slapp dom semesterveckor vi har i år.

Lördagen innebar också maskeradkalas för Julias del hos dagiskompisen Agnes.
Och, som vanligt svämmade det över av rosa glittrande prinsessor och ballerinor men där fanns även en fotbollsspelare och Zorro.




Och så fanns ju giraffen.

Det är fint det där att förstå att hur stor man än blir så blir man aldrig för stor för otympliga stora mjukisdjur.
Inte om man heter Julia iallafall.



Det bjös på hippi-mamma och Skotte-pappa och mat och tårta, hipp hurra sång och riktig fiskdamm, och lekar och Bro-bro-breja och jag bara älskade det.
Från att ha vistats på tre gymnastikkalas på raken bjöds här på ett innerligt hemmakalas med alla dom där maja-tycker-om faktorerna som får det att bubbla i kroppen av total kalas-lycka.




Och barnen?

Dom trivdes dom.






Sen tog vi lördagkväll.

Med tillsammanstid och handen i godisskålen uppkrupen i soffan.

Återhämtning stavas det.
Det är en omställning som heter duga detta som nu kallas vardag.
Och kroppen hinner inte med.
Tempot är högt och tillsammans tiden ohyggligt liten.
Just det där "liten" skaver i hjärtat.
Den lilla tiden.

Så.
Vi hade helg och vi hade måndag.
Och 71 samtal med kund.

Hepps.

Kram

fredag 11 april 2014

TRENCH MED LITE KLÖS I


Våren innebär att man kan hänga undan ullkappor och plocka fram allehanda våriga kappor och trenchar.
Till förfäran (ja jag var ironisk) insåg madonnan i hushållet att dom svarta trenchar som fanns absolut hade passerat bäst före datum och gav sig ut på jakt efter ny som skulle fylla några viktiga kriterier.


Snygg
Lite annorlunda men fortfarande så klassisk att den kan bäras till både byxa och klänning
Den skulle ha detalger och den skulle tåla att vistas i regn.



Vad jag hittade?

Den här!

En svart snygg sak från Dawn Levy inhandlad på Zalando.

1000 riksdaler med rabatt.


Så, nu känner jag mig redo för våren.
Garderoben ståndar med fyra trenchar i olika snitt och färg och det får ju tom jag erkänna att ja, det räcker, eller vad tror ni?
:-)

Kram



torsdag 10 april 2014

PÅ BEGÄRAN SOCKERKRINGLOR


Toddelloooo

Ja jag lever
Men det är nätt och jämt
Vardagen går i rasande tempo och jag har fartränder bakom mig och känns som jag springer som en stolle mellan hem - dagis- jobb- sitter i bilköer - möten - utbildning - möten igen - samtal med kund
(Yeaah, idag sålde jag min första order, det fanns liksom ingen hejd på alla ryggdunkningar, handklapp, pling i klockan, kramar, grattis grattis från kollegor från andra avdelningar, det blev ett väldigt ståhej må jag säga, får väl göra om det imorgon och se vad utfallet blir då :-)

Jag kommer hem extremt sent i mina ögon, strax efter halv sex bromsar jag in på uppfarten och benen vet sig ingen hejd på hur fort fötterna kan klappra i dom högklackade skorna i gruset innan jag fått nyckeln i låset och kan slänga av mig kläderna och rusa upp för trappan och bara se barnen.

Herre-min-je vad jag är glad åt att vara hemma den stunden.

Jag älskar jobbet.
Det är en fantastiskt stämning och det finns alla dom där parametrarna jag vill ha, det där som är svårt att förklara men som bara finns i en bra säljorganisation.
Stödet mellan kollegor.
Oavsett avdelning.

Så, jag lever.

Receptet har jag fått mailat till mig att ni är en del som vill ha på dessa underbara sockerkringlor.
(Ni vet väl att ni kan maila på: maja@thehouseandlifeofmine.se)

Så, varsågoda!

Det blir ca 40 stycken och med risk för att låta lite överentusiastisk så föreslår jag nästan att baka dubbla satser, risk finns att man äter upp alla i ren förvåning.
Innan man förstod vad som hände.

Nåväl:
50 gram jäst, ett paket alltså. 
200 gram smör
4 dl mjölk (standard)
1 ägg
1 dl socker
Lite salt
12 dl vetemjöl

Pensling och garnering:
Smält smör
1 dl socker
1 msk vaniljsocker

Smula jäst.
Smält smör och blanda med mjölken 
i över jästen
rör
I med allt annat
Låt maskinen stå och jobba i säkert 10 minuter.
Individuellt.
En del kanske har en stark man vid sin sida som kan stå där och veva, en del kör kitchenAid som jag, låt det då gå tio min, om ni föredrar mannen som var stark så kör 20 min.

Låt jäsa 30 min under bakduk i bunken

Dela degen i 40 bitar och rulla korvar som ni gör kringlor av.

Låt jäsa på plåt i 30 minuter

Sen ska dom in och gräddas.

Varmluft 250 grader i ca 8-10 minuter.

Under tiden har ni gjort sockret till garneringen, dvs blanda dom båda sockersortena och smält smör.

När bullarna är klara så pensla med det smälta smöret och doppa i sockerblandningen.

Obs, bara så många du ska äta.
Det kan ju bli en hel del.
Om ni frågar mig så på tok för många.
Det finns liksom ingen hejd på hur mycket kroppen älskar sockerkringlor.

Resten, som ni inte äter upp.
Om det blir några kvar alltså.
Dom fryser ni in och tar fram när ni behagar och då penslar man ju bara med smält smör och doppar i socker igen och så där håller man på till frysen är tom.

Lycka till.

Kram

måndag 7 april 2014

MÅNDAG MED DEN LILLA DAMEN


Så tog vi måndag.

Och regnet stod som spön i backen när klockan ringde djävulskt före 06.
Alltså jag vet inte hur det är med er men jag är inte mitt mest strålande jag just den tiden.
Och varje morgon tänker jag att jag måste lägga mig tidigare,
Även om det igår var snudd omöjligt att göra just det eftersom jag la huvudet på kudden halv tio, men ändå, jag tänker tanken v-a-r-j-e morgon.


Just den här natten kanske inte är den mest exemplariska att nämna heller eftersom de flesta timmarna tillbringades tätt tillsammans med två kelsjuka barn som båda tycker att man inte kan ligga längre ifrån varandra än två centimeter.
Allt över det är på tok för långt avstånd.


Men måndag blev det och ni minns den där lilla damen som bor i mig.
Hon som älskar dräkter och välskurna klänningar i fantastiska material och som aldrig, aldrig skulle drömma om att komma till jobbet i lågskor.

Just den här morgonen blev valet därför en dressad figurad slimmad klänning från Zara och matchande loofers...

Åja, nu hör jag ju alla dra den där sucken och ha åsikter om vad en loofers verkligen är och vilka skor man får kalla loofers men beg my pardon så heter även dessa sköningar just loofers, även om dom har en hög klack.
Dont blame me, blame ZARA.





Om jag har ont i fötterna efter en dag på stående fot.
Ja det har jag.
Jag sitter sällan ner.
Höj och sänkbara skrivbord is da shit.
Dessutom presterar man så ohyggligt mycket bättre om man står upp och pratar med kund.

Det hörs.
Det där ståendet.
Det hörs i rösten att kroppshållningen är som den ska.
Upprätt och alert.
Och det finns något väldigt tänkvärt i detta som jag tagit med mig från alla år inom sälj och olika säljmentorer.
Att:
Även om ni bara bemöter kund per telefon så:

Var mot kund i telefon som du skulle varit mot kund på besök.
Hänger ni med?
Om du inte för ditt liv skulle åkt på kundbesök i mysdress, överväg då en eller två gånger om du verkligen verkligen ska ta den där hood-tröjan till kontoret.
Om du inte för ditt liv skulle stått och gäspat lite nonchalant mot kunden face to face, gör det då inte så där jättegärna heller mot kunden i telefonen.
Det hörs nämligen.

För mig handlar det om yrkesstolthet.
Att visa kunden respekt, oavsett om jag har dom öra mot öra eller face to face.

Så.
Den där lilla damen i mig.
Henne har jag med mig varje dag.

Kram

Ps, och klänningen, den fyndades på Tradera för 26 kronor.
Det ni.

FAVORIT I REPRIS


Alltså.

Har ni inte gjort dom, gör dom.
Har ni inte smakat dom så vräk i er.
Det är på snudd svårt att låta bli.
En blir två och två blir tre.

Galet goda.

Och vi vet ju det.
Så likt förra gången Här så behövdes några fler i hushållet.

Så.
I lördags bakade vi ytterligare några påsar sockerkringlor ala Abbe Nilsson eftersom vi skulle vara ute i trädgården att fixa och utomhusfix, eller ja, vilket fix som helst om ni frågar mig, kräver ju en hel del fika-intag.
Så är det ju bara.

Det ena innefattar det andra.
Fix = Fika.

Så sockerkringlor.
Best fika ever.

Hojta om ni önskar recept,

kram

söndag 6 april 2014

BEDROOM DREAMS



I vårt stora hus är vårt Master Bedroom ett utav dom få rummen vi nästan bara flyttade in i och accepterade det som det var.
Ljusa tapeter och ekparkett.
In med sängen och så fram med mina ideer om hur man skapar huvudända med hjälp utav gardinstång och tre stora vita golvkuddar.

Nu börjar det liksom klia lite i fingrarna igen.
Och ideerna har spretat åt alla håll och kanter.

Färg, panel, snickra huvudgavel...

Men så sprang jag på den här bilden.

Och nock sa det så var jag lite förälskad och tänker att det där, det där är jäkligt vackert.
Sofistikerat mjukt och lugnt.
Så som jag behöver ha det i sovrummet nu när vardagen ställts på ända en smula.

Inte vitt och svart eller bara vitt utan mjuka softa grå toner.
Hotellyx.

Jag vill ha hotellyx känslan.
Och då kanske man ska börja med att softa väggarna i levande mjukt grått och jobba därifrån.

Vad tror ni?

Kram

lördag 5 april 2014

MINA FÖRSTA FEM

 
Fem dagar på nya företaget 
Fem dagar av otaliga skratt, asgarv, huvudskakningar, raska språng mellan två våningsplan i öppet landskap.
87 koppar färskmalet kaffe
Två köpta luncher, tre medhavda
100 handskakningar och Hej jag heter Maja
Utpustningar halvliggande i någon av de alla loungegrupper som finns.
Utbildning i vad som känns som en miljon olika system.
Kundnytta, EFI, ordning och reda på lösen och inlogg.
Fem dagar med start kl 0545.
Fem dagar med hemkomst 1730.
Fem dagar med att vinka av barnen med Jag Älskar Dig genom fönsterrutan där dom står med tryckta näsor och vinkar och ger slängpussar.
Bilköer.
Duetter med Lena PH i bilen.
Rask morgonpromenad från parkeringen till kontoret.
Undvika att förväxla bibliotekskortet med passerkortet.
Hälsa glatt på huvud-receptionisten och inte fastna med klacken i entremattans gummihål.
Morgonmöten 0810.
Hälsa hit och hälsa dit.
Plugga Plugga Plugga.
In med säljet i kroppen igen.
Affärsmannaskapet  påkopplat.
En-mila promenader i pumps och huvudet fullt av produktkunskap.


Alltså.
Det ä-r ofantligt roligt.
Men det ä-r otroligt mycket som ska in i huvudet.
På kort tid.
Och omställningen är extrem.
För alla.
Men på mitt skrivbord trånar inramade foton på flickorna.
Detta är för dom.
Allt jag säljer är för dom.
Alla order jag ger mig f-n på att dra in är för dom.

Största drivkraften frågade någon.
Mina barn svarade jag.

Jag tänker aldrig Om jag tar ordern.
Jag tänker Att jag tar den.

För dom.
Mina barn.
Där på skrivbordet.
Bland inlogg och lösen och manualer.
Behov, EFI och kundnytta.
Där bland kollegor och skratt som bubblar från tårna till magen.

Nu tar vi helg.
Nu tar vi lördag.
Sitter tätt med barnen och tankar energi.

Lördag.

Kram

tisdag 1 april 2014

DOM FATTAS MIG


Jag är så dränerad på energi att jag kan somna stående sedan igår kväll.
Det tar på all energi jag har att mota undan den där saknaden i kroppen som kommer som käftsmällar sjuttiomiljoner gånger under dagen.

Jag saknar dom.
Saknar mina barn.


Alla skratten som bubblar fram i kroppen och får deras ögon att gnistra.
Saknar all den där envetenheten min minsta lilla skrot visar prov på en stor del utav dygnets alla timmar, den där envetenheten hon har efter mig.

Saknar alla mjuka barnakramar och pussar.
Och kindstrykningar och -Mamma jag älskar dig.

Allt det där som mina barn står för fattas mig nu. På dagarna.
Och det slår till som käftsmällar när jag minst anar det.


Missförstå mig rätt.
Det är ett fantastiskt företag jag börjat på.
Kollegorna är underbara och jag skrattar så håret flyger och tårna pekar rakt upp.
Det där mullrande som kommer från magen och som inte går att hejda.

Det är korvstoppning av kunder, processer och nya system som ska läras in.
Det är hög fokus och stundtals kan jag tänka att nej, jag kommer f-n inte klara detta.
I nästa sekund så inser jag hur mycket jag saknat det.
Säljet.


Men dom fattas mig, mina små skrotar fattas mig.
Och jag tycker inte att dessa tre timmar per dag som jag nu får träffa dom är tillräckligt.
Jag missar allt det där fantastiska.

Alice har det jobbigt, det hjälper inte upp det.
Hon förstår inte alls varför vi måste upp när jag väcker kl sju.
Förstår inte alls att hon inte ska få äta frukost med mig och med Julia.
Att dagen kommer bli lång och full av saknad.
- Ja sa-sa dig heja dan mamma.

Och som jag kör.
Jag drar ut på minutrarna in i det längsta innan det är dags att åka iväg med dom, att skiljas från dom.
När Alice trycker sin mjuka kind mot min och kramar om med sån styrka och verkligen inte vill lämna famnen.
Det gör ont i varenda del av mig som egentligen har samma behov att klamra mig fast som dom har.
Vi är för vana med varandras närvaro.
Och det är en fantastiskt fin vana.
Men svår att vänja sig utan.

När jag sätter mig i bilen från stan tycker jag att dom där minutrarna går så långsamt tills jag vet att jag svänger in på parkeringen, slänger upp dörren och halvspringer med kappan fladdrande runt kroppen.
Och det är som att kroppen räknar ner.
Tio, Nio.....snart har du henne i famnen!
Snart har du båda dina barn i famnen så spring!
och där har dom stått, båda dessa dagar.
Julia har varit på Alice gård och lekt i kvällssolen.
Tillsammans.
Tankat syskonkärlek och närhet.
Och dom springer.
Skriker mamma så det hörs över halva stan och fröknar skiner upp.
Och jag får tår-strimmigt ansikte att glada-tårar över att äntligen få se dom.

Det är som julafton.

Ren skär lycka.

Och dom släpper inte.
Två barnakroppar som trycker sig fast som iglar och mumlar in i mitt vindfladdriga hår att dom saknat hela dagen och varför kommer jag så sent och varför och varför och varför.

Så jag är trött.
Det kommer bli bättre, jag vet det.
Men jag är ju inte den där som stänger av.
Stänger av mamma-hjärtat och kopplar på business-maja.
Jag är ju båda dom i en och samma.
Och dom får plats.
Dom får det.
För jag vet att båda barnen har det bra.
Trots all den där saknaden och att inte riktigt förstå varför, varför blir det så långa dagar.

Så mitt i allt detta roliga, nytt jobb, kontor, kollegor och allt det där fantastiska som kommer med det.
Att uppskattas.
Att verkligen uppskattas för att jag är jag och för min kompetens.
Mitt i allt det finns ändå sorgen.
Att sakna sina barn.
Och jag får det.
Den känslan är min och bara min.

Kram


Bilderna är från när jag och tjejerna bjöds över på korvgrillning med bästa grannarna.
Alice som ansåg att Cia var hennes Bäst-bästa vän och Julia som ser upp till Sofia fick hoppa studsmatta med henne.
En fantastisk dag på alla sätt.

söndag 30 mars 2014

EN DAG KVAR



Godmorgon härliga söndag.

Vaknade med sol i ögonen och ett barn på varje arm, tätt tryckta intill med varma kinder och kuddränder på huden. Att det skilde en timma på klockan på telefonen och på ugnen i köket fick mig att gnugga sömnen ur ögonen ännu engång tills jag insåg att jag helt missat att det är sommartid nu.

Sommar.
Smaka på den du.

Igår hade vi sommarvärme hela dagen och spenderade mest hela dagen utomhus med både lunchkorgen full av pannkakor och fika korgen full av muffins.
Utelek och solröda kinder.
Vilken energiboost må jag säga.
Och samtidigt dränerande.
NI vet ju vad man säger om frisk luft.
Lika mycket som man blir pigg och glad så blir man lite urholkad efter.

Sen tog vi lördagkväll med barnens egenkomponerade hamburgare och halvlåg i soffan med bara millimetrar emellan oss.
Mina barn alltså.
Jag får aldrig nog av den där barnadoften i näsan.


Idag är det en dag kvar.
En dag kvar av det som varit dom passerade nästan 6 åren.

Imorgon börjar jag jobba och blandat med ren skär ångest är det glädje och förväntan.
Företagssäljare inne i stan, flådigt kontor och vad det verkar vara en fantastisk företagskultur.
Det känns som det verkligen är helt rätt ställe och tjänst.
Men ja, det är en omställning.
Gigantisk.

Från att ha varit hemma med barnen till att åka till kontoret varje dag.
Att vara utan dom.
Utan Dom.
Och jag kan komma på mig själv med att tänka om jag verkligen verkligen har gjort det mesta och bästa utav alla dessa nästan 6 åren hemma.
Har jag nyttjat varje dag väl.
Och jag vet svaret.
Att det har jag.
Framför allt har Barnen fått det bästa av världar.

 Villkorslös kärlek, all uppmärksamhet, ständig närvaro och bekräftelse, trygghet och närhet
Dom kommer alltid veta att vad som än händer så finns jag
Ständigt. Närvarande. Alltid.
För så har det alltid varit
Jag. Närvarande. I stunden.

Jag har inte kunnat ge dom en bättre barndoms första år än så här.


Så, imorgon börjar ett nytt kapitel.
Lite skrämmande.
Väldigt spännande.

Så idag njuter vi tillsammanstid jag och barnen.
Det är ett fantastiskt väder ute, som gjort för att liksom surpla in energi i kroppen så jag är redo imorgon.

Redo för barna-lämning, barna-hämtning och däremellan en arbetsdag.

Outfiten är upphängd och klar, känns både bekväm och snygg och lagom business.
Tre faktorer jag älskar att omge mig med.
Imorgon ringer klockan strax före 06 och halvåtta vinkar jag av barnen inne på förskolan.

Det blir bra det här.
Håll tummarna!

Innan dess tar vi söndag och njuter tillsammanstid.
Mamma-Julia-Alice-tid.
Alltid.

Kram

lördag 29 mars 2014

PAPPCAKES eller CUPCAKES


Kommer ni ihåg den planerade Listan?

Igår bockade vi av ännu en post, nämligen att baka Cupcakes, eller Pappcakes som Julia säger.

Så, vad behöver man då?

Ett fat med nybakade chokladmuffins är ett måste och jag lovar, dom här..
Åh-majj-gådd-det-var-dom-godaste-jag-ätit-på-evigheter!
Och, som ni vet så äter vi ju en hel del bakverk här och vi har gjort detta receptet flera gånger men igår, igår så slog det rekord.

Helt perfekta konsistens och smak av choklad, om jag inte visste bättre hade jag ätit dom till både frukost lunch och middag.


Oki, alla uppskattar ju inte den där väntan medan modern i huset vill föreviga stunderna, eller när man måste vänta på att modern hittar fler tandpetare för att kunna sticka ner i burkarna med pastafärg som jag annars har när jag färgar in sockerpasta...
Alla har inte det där väntandet i kroppen, om man säger så.


Så, det behöver man alltså också.
Pastafärg.
Om man inte vill ha karamellfärg för att färga frostingen.
Så simpelt jobbar inte vi :-)
Vi kör rekordeliga saker från scratch.


Bästa tyllarna i vida världen.
Wiltons.





Sen var det ju bara att sätta igång för allt vad tygen höll.
Dom hade själva valt ut sina strössel och kulor i stora förrådet i lådan och uppdraget var:
Ta så mycket ni vill, av vad ni vill.










Det var så innerligt härligt att se all den där koncentrationen på dom båda.
Hur dom inspirerade varandra och hur golvet blev fullt av små färgade strösselkulor.
Ja förutom dom som envist hamnade mellan springorna i bordet då.
Det är nackdelen med brädbord.
Springorna.
Hur ofta behöver ni säga att ni dammsuger era köksbord?
Det gör jag, för smulor hamnar i springorna och där vill man ju då rakt inte ha överbliven mat som ligger och frodas.



Och ja, man kan ju tycka att vi kanske ställde till med ohyggligt mycket oreda för att bara fixa till tre stycken cupcakes, men det är ju det som är poängen med det mesta man gör med barnen.

Det är inte själva målet som är det viktiga.
Det är viktigt, och i detta fallet fantastiskt gott och belönande.
Men, det är inte målet som är poängen.
Det är vägen dit.
Och just det är det så många många vuxna som inte förstår.
Eller glömmer bort.
Eller bara struntar i, just pga oredan det ibland skapar.
Men hey, vet ni.
Jag som den pedant jag är, jag vet att all den där oredan går att städa bort.
Swosch-swosch borta.
I genäld har man gett möjligheter till barnen att fantisera, att utvecklas, att skapa, att få känna att dom är delaktiga.
Och det, det slår det mesta av allt stök och bök.

Och cupcakesen då.

Jag är glad att vi har en påse full med dom där chokladmuffinsen kvar för idag blir det fika i vårsolen på altanen.

Våren är här.
Och fina vänner på ingång.

Kram