Lilla Lyckeli har nu igår, sövts ned och hud har skrapats bort...
På måndag ska dom göra samma sak igen. Söva ned, och skrapa bort.
Blir det tvunget att transplantera så tar dom den översta huden på huvudet, för att inte skada hårsäckarna.
Stackars lilla tappra Lyckeli.
Stackars mamma Tina och pappa Marcus.
Som om dom inte haft nog av olyckor och oroliga hjärtan och trasiga kroppar.
Marcus har precis behandlats för cancer.
Och nu lilla Lyckeli.
Tänk om det hade hänt Julia.
Att min lilla docka skulle gå sönder.
Jag fasar ju tom för hennes första skrapsår efter färd och ramlande på trehjulingen.
Eller att hon ska slå sig överhuvudtaget.
Eller gå sönder, som Lyckeli.
Jag läser varje dag för att veta hur det går, och det gör så ont i hela kroppen, att en liten bebis ska ha ont. Det gör ont i alla mamma-hjärtan. Det sitter inbyggt. Man lider. Gråter, och man önskar att den aldrg ska komma nära ens egen lilla prinsessa. Att Olyckan ska hålla sig långt långt borta.
Kramar Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar