Jag tycker man ska anstränga sig.
I allt.
Det ligger i min natur.
Att vara fullt ut.
Så när Julias avdelning ställde till med Hallowenparty och bjöd in mamma att vara med en stund.
Då är jag ju med.
Alltså på riktigt med.
Den gamla hemsydda häxutstyrslen från 2003 som varit med så många många gånger fick dammas av och kråkan Krax, den där snälla snälla Krax som alla barnen ville prata med och klappa och berätta saker för, han satt naturligtvis där intill bysten på mig, i sin strumpklädda kropp och pappernäbb och små pärlemorpärlor till ögon.
På riktigt med.
För att jag vill.
För erkänn en smula, visst är det attans kul att klä ut sig en smula, en dag när regnet vräker ner, som gjort för Häxväder och kjol-fålls fladdrande i vattenpölar.
Det enda som saknades vid åsynen var nog kvasten jag borde farit på men ja ja man kan ju inte få allt.
Det dansades och sjöngs och Monster Frasse och Svarta Madame och det bjöds på popcorn och lite småläskiga happenings.
Som att fröken C gick runt med sin blodiga mun och bjöd alla att känna på hennes hjärna som hon lagt på ett fat.
Som barnen under skräckblandad förtjusning kände lite på, ni vet så där man villast man vill egentligen inte, men man kan bara inte hålla sig...
Att det var långkokta makaroner blandade med äpplemos som fått stelna i en sockerkaksform och sedan lagt på ett fat med ketchup, det ignorerade vi att vi visste.
För är det Hallowen på avdelning O så är det.
Och när jag hade förmiddagen ledig så är man med.
När man får frågan.
Tillsammans-Tid.
Närhets-tankande.
Från båda håll.
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar