Alice potatisbalanserar på Julias kalas
Alltså.
Lång är jag inte.
Det har jag nog aldrig kunnat hävda mig som med mina 162 centimeter ovan jord.
Men inatt tyckte jag nog att jag trots allt var en smula allt för lång där jag ostkroksböjd låg intill Alice feberheta kropp i Julias säng och Julia låg hostande och rosslande i min säng intill pappan.
Det blir ju så när barnen har svårt att andas nattetid för allt det där slemmet som täpper igen i halsen.
Då vill man ju ha koll.
Koll och kontroll och svala rum.
Och finnas för trygghet när dom vaknar och knappt får luft.
Så en aningen böjd skepnad har kroppen tagit sig idag och sömnen blev det så där med.
Lillfisen har varit mer vaken än sövd.
Inte ledsen alls men bara inte kunnat sova.
Hållt handen, smekt mig på kinden, förvissat sig om att jodå, där ligger hon allt, min lilla mamma (som hon brukar säga), där ligger hon ostkroksböjd lilla mamma.
Och det gjorde jag ju.
Lyssnade på ljuden, blev dom bättre, sämre, mer ansträngda, och så smekte jag henne försiktigt över ryggen.
Lillfisen min.
Ikväll åker jag på HLR utbildning för Barn.
En utbildning jag samordnat för sektionens alla barnledare.
Info kommer imorgon.
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar