Mina barn, mina skatter, mina allt och universum.
Som får mig att gapflabba, fnittra, le så huden veckas i tusen kråksparkar kring ögonen, som får mig att gråta av allt det där från lycka till frustration och trötthet.
Som får mig att med dimmig blick gå upp några gånger varje natt och som tycker att japp, mammor ska, och bör, ligga som raklånga sparrisar inklämd mellan två barn på natten, det blir bäst så, man ligger nära.
Som får mig att med dimmig blick gå upp några gånger varje natt och som tycker att japp, mammor ska, och bör, ligga som raklånga sparrisar inklämd mellan två barn på natten, det blir bäst så, man ligger nära.
Mina barn som säger Jag älskar dig mamma och slingrar sina barna-armar kring halsen och ger mig kladdiga chokladpussar som det naturligaste som fanns.
Och lilla Alice som lärt sig det hemliga tecknet för Jag Älskar Dig.
Det där tecknet jag gör till dom, varje dag, genom fönstret på förskolan.
Idag började dagen så.
Alice till mig och så borrade hon in sitt febervarma ansikte mot min bara hals och det går rakt in i hjärtat och gör det luddigt och sockervaddsmjukt som fårull.
- Mamma ja ä-ää.
- Mamma ja ä-ää.
Jag försökte få till några julkort för någon vecka sedan.
Det är svårt att lyckas med det ibland.
Vana vid kameralinsen är dom, inga tvivel där.
Det är mer dagsformen och benhårda viljan som avgör om det ska bli foton eller inte.
Vana vid kameralinsen är dom, inga tvivel där.
Det är mer dagsformen och benhårda viljan som avgör om det ska bli foton eller inte.
En som lyssnar och vill och en som bara vill ha napp, eller ligga på sin syster och kittla henne, eller pussa henne, eller springa och hämta Simon, eller så vill båda ligga åt fel håll...
Men här är dom, det bästa jag någonsin gjort.
Mina barn.
Kärlek
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar