Det första stora luciatåget och det var mycket spänning bland barnen.
Som övat och övat till fröken Andreas gitarrspelande.
Tio sånger och alla sjöng som dom aldrig gjort annat för oss föräldrar och syskon som satt i piazzan med kameror och förväntan.
Och barnen som kom in på led, två och två och Julia som gick där och sken som en sol och vinkade med tärnljuset och gjorde slängpussar åt oss i publiken och vinkade där lite bakom pojken J, den där pojken hon tycker lite extra mycket om...
Och så vännerna, E och E, dom där tre som håller ihop.
Som ger kramar och säger -Jag har längtat efter dig.
Som står och väntar i hallen när vi kommer, som tar i hand och säger Kom.
Vännerna som gör dom svåra mornarna lite mjukare i kanterna.
När Julia helst vill ha mig där hela tiden och helst inte vara där alls.
Då kommer E och E och mjukar det som hon tycker är jobbigt.
Femåringars vänskapskärlek när den är som bäst.
- Mamma, det ska bli spännande med luciatåg.
- Spännande så det känns lite rysligt och läskigt eller spännande så det känns glatt?
- Spännande så man blir lite kissnödig
:-)
Och det, de är ju ett bra tillstånd av spänning och förväntan.
Och dom gjorde det med bravur.
Jag är så imponerad, att dom lärt sig så mycket texter, på två veckor och framför det utan blyghet inför hela denna sittande publiken.
Nu pustar jag ut en smula.
En minst sagt snårig vecka.
Ren underdrift.
Nu går vi mot fredag.
När granen ska in.
Det ser vi fram emot.
Kram
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar