Alice satt vid frukostbordet i lördags...
-Mamma. Nu säger jag en gåta. Den börjar på
P.
Och så tittade hon manande på paprikan som låg där allena kvar på tallriken.
- Hmmm, funderar jag...Kan det vara paprika?
-Nej!
Sen gick det lång stund av oliak förslag från Julia och mig på alla frukter och grönsaker vi nånsin bara kom på men det blev ständigt bestämda NEJ hela tiden.
-Är det något djur då Alice?
- Jaaaa, jag sa ju de!!
- Hm, ok... Är det stort? Litet? Lång hals?
Jag frågade allt jag kom på , med vetskapen om att dom hade ju vart på Borås djurpark dagen före så det kunde ju vara något sådant djur.
Hon berättade efter alla gissningar att det
var pytte pytte litet. Och visade med fingrarna.
- Ah. Litet som en nyckelpiga?
- Mmmmm just så sa Alice.
- Är det en....myra? Mygga? Fästing?
Till slut blev hon ilsk.
Så där bestämt sur som bara älskade Alice kan bli.
- Jag saaaaa att det var LITNARE än en
nyckelpiga!!
- Ja fast...en mygga ÄR mindre..
Till slut tröttnade hon. Vi förstod ju inte iallafall och hade väl med betyg uruselt utnämt oss till jordens sämsta gissare någonsin om Alice fick bedömma.
- Mamma, nu avslöjar jag. Ok?!
Gåtan är: en
hundvalp!
Och så slog hon armarna i kors och satte näsan så där lite lite i vädret, den där minen som är så typisk henne och som jag älskar.
Den där minen av beslutsamhet och egen vetskap att hon minsann hade rätt och så fick det bli och alltid vara.
Och hundvalp...Jätte logiskt...såklart :)
Kramar
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar