fredag 16 oktober 2015

KRASCH AND BURN





Hur många gånger har jag suddat dessa rader, och lika många gånger skrivit domsamma igen.
För att sedan sudda.
För jag vet inte riktigt hur jag ska formulera eller hur mycket av allt som ska få läsas.
Och visas.
Men samtidigt är det min berättelse.


I dom flesta bloggar, så även min ibland, är det yta och ridåer som visas upp.
Allt verkar lyckligt och glatt och det finns inte minsta lilla moln över himmlen som man vandrar under.

Men alla förstår ju att så är det inte.

Och ni har rätt.

Så är det inte. Och så var det inte.
Därför valde jag att inte leva mitt liv en enda sekund till så som jag gjort under flera år.

Alla har rätt till Kärlek och Lycka.

Så jag lämnade.

Och nu är jag här.

Här i huset jag hyr tillsammans med mina barn.

Här där jag fick chans och ro att landa, men också här där jag kraschade.

För det var det som skedde.

En vecka efter att jag mer eller mindre flydde mitt eget hem på fem timmar, kom kraschen.

Mina närmaste som fortfarande håller mig hårt i handen och låter huvudet vila mjukt mot deras axlar, viskar tyst och mjukt att kraschen var väntad.
Kollapsen var väntad.
Stressen och oron jag levt i skadar kroppen.
Det var orden jag var tvungen att acceptera när läkaren förklarade.

Och kanske var det så.
Jag motade bort varenda tecken på den in i det längsta.

Att jag svimmade berodde på lågt blodtryck och fär lite mat. Inte sant?
Att jag ständigt glömde saker, och fortfarande gör, har inte det med åldern att göra?
Att jag aldrig sover när jag ska, att huvudet mal, att oron och stressen suger tag som en svamp, ja men så har väl alla småbarnsföräldrar det?

Jag hittade ständigt ursäkter.
Ständigt.
Ingen vill vara svag. Alla vill orka. 
Superhjälte.
Klara allt.
All-in.
Som under alla år.
Supermamman.


Att leva så som sista tiden i huset levdes , Att leva i den miljön, Att inte kunna skydda sina barn mot hans ord, Hans beteende, Hans sätt, Hans hot, Hans ego.

Det önskas ingen annan.

Att med ångest lämna huset långa stunder, och då även barnen, för att det var enda sättet att dom fick lugn och ro på.

Det önskas ingen annan.

Att känna sig otillräcklig i konsten att skydda sina barn.

Det önskas ingen annan.

Att  gång på gång förklara för sina två små barn att Mamma inte ska dö, trots att pappa sagt det.

Det önskas ingen annan.

Att försäkra sina barn om att dom kommer ha tak över huvudet, även hos mamma, trots att pappa försökt intala dom det motsatta.

Det önskas ingen annan.

Att ständigt vara starkt. Att kämpa och hålla ut, för att komma hel ut på andra sidan.

Det önskas ingen annan.

Det är mycket jag önskar att ingen annan ska genomlida.

Man ska inte behöva vara rädd och otrygg i sitt eget hem. 

Det var jag.

Och den känslan var min.

Min att äga och ha.

Min.


Så jag kraschade.

Och fångades upp. 

Jag fångas upp hela tiden.

För runt mig och barnen finns nu en man som är den raka motsatsen, och allt annar än den man jag levt med under flera år.

Som ser när jag är svag som den tunnaste av isar, som ser när benen blir vacklande och blicken glansig. 
Som innan tårarna kommer vet att dom kommer och redan där är redo att försiktigt stryka bort dom från kinden och ta mig i famnen.

Han som vill leva evigt tillsammans.
Han som får mig att älska, skratta och le.
Han som får mig att lyftas och höjas.
Han som på riktigt tar sig an mina barn.
Han som jag vill bli gammal och rynkig tillsammans med.
Han som jag vill upptäcka världen tillsammans med.

Det är en ynnest att få uppleva allt detta.
Tillsammans.
En verklig ynnest.

Men varje dag finns en kamp.
Och en maktlöshet över att en annan vuxen människa sätter sitt ego före barnens behov.
Som tror sig styra med sitt jag-tänk.
Som tror sig kunna ställa krav.
Men ändå till syvende och sist inte sätta barnens välbefinnande främst i ledet.
Varje dag tänker jag att hos mig har dom det bra.
Hos mig har dom det dom behöver.
Hos mig skyddar jag dom.
Hos mig skrattar vi.
Här finns kärlek i överflöd.
Hos mig glömmer man inte bort att tillsammans göra läxorna.
Man glömmer inte bort kvällsbadet eller omsorgen.
Man läser den där kvällssagan för att närheten är det vackraste av ting.

Hos mig finns Vi.

Och snart. Snart blir två tresamheter en.

En stor underbar familj.

Under samma tak.

Vårt tak.

Under ett Tillsammans-Tak.

Under ett tak på ett hem vi skapar tillsammans.

För att bli gamla i.

Men jag kraschade.

Det var det jag ville berätta.

Den råa okryddade sanningen om att den där ytan kanske inte alltid är vad man tror dig veta.

Att bakom draperiet finns en sanning man inte visste om.

Nu vet ni.

Fantastiska Ni, njut av helg.

Kärlek

Maja


1 kommentar:

Tina sa...

Men fina Maja! Jag har inte läst ett blogginlägg på år och dagar men så fick jag en ingivelse och gick in på din. Jag förstår att det har hänt mycket i ditt liv... Många kramar till dig!

/ Tina med Lyckeli, Benjamin och sedan snart ett år tillbaka lilla Villard