Att inte vilja

 

Gårdagen var full av frågor.

Funderingar.

Alla intryck från besöket på sin nya förskola skulle ventileras.

Pratas om, undras om.

Och mitt i allt märker jag, hur fundersam och stundtals orolig, men ändå lite förväntansfull, är.

Hon ville hela tiden se mig igår, vara där jag var, ropade på mig så snart jag gick till ett annat rum eller försvann ur sikte.

Sitta i knät, sitta i famnen, fråga om hösten.

Kommer vi ses?

Skulle jag inte få träffa Alice, sa fröken så?

Hur ska alla barn få plats i den där lilla sagosoffan mamma?

Får mina höga gummistövlar plats i gummistövel facket?

Hade dom toaletter?

Tror du hon min fröken Pia orkar lyfta mig i famnen.

Vart kommer du vara där på min förskola mamma?

Tänk om dom inte kan sångerna som vi brukar sjunga?

Ska jag äta där?

 

Och så mellan varven gråten, den där gråten som tar tag i mig som en storm, när hon borrar in ansiktet mot nyckelbenet på mig och vägrar släppa.

 

Att hon vill ha sällskap i sin säng när hon ska somna och ligger gnyr och vill suga på tummen.

Ja säger ni, hon kommer stormtrivas.

Och vet ni, det har jag inga tvivel om.

Men vägen dit känns lång och kantig.

 

Och att dela på dom där två tvillingarna känns ännu mera kantigt.

Dom där ler-och-lång-halms-tjejerna jag har.

Som är vana.

Vid varann, på gott och ont.

Alice som gråter och ropar efter Julia om hon så bara går en stund till Ines eller Vera några hus bort.

- Jujja...koooom.....hem...Jujja hem!

Som sagt, lång och kantig väg.

 

Maja