De lyckliga Tu..

I lördags skedde det. Kristian och Louise blev fru och Herr Holm inför 72 gäster i vackra Örgryte Gamla Kyrka.
Julia hade vi varit och lämnat med ett väldigt bagage av matstol, barnvagn, kläder, böcker, leksaker och minikånken full av mat, hemma hos Tant Cecilia och Pär där hon skulle vara tills efter midnatt. Lämna över natt klarar inte mamma. Inte än. Aldrig någonsin. Fast jag måste kanske någongång. När hon fyllt..arton.
Hur som haver, Julia var i trygga händer och vi for på bröllop.
Det var vackert och kärleksfullt. Bruden var lika snygg som alltid, Kristian lika prydlig och brunnäbben så söt i sin silverklänning.
Efter vigseln var det bröllopsmiddag i det vackra huset Odinslund.
Tre rätters med efterföljande kaffe och petitchour, en massa tal, lite upptåg, lite lekar, och lite aktion.
Det var en fin tillställning, och jag är jätteglad för dera skull, dom var så fina, och kära, och maten var helt fantastisk.
Men...
Jag har börjat känna att efter alla bröllop jag varit på, och i dom fallen där jag vet hur mycket slit, stress, jäkt, nervsammanbrott och uppoffringar det inneburit att ordna med allt detta, så vill jag inte. Jag vill inte gifta mig in-public.

Från barndomens dröm om sagobröllop med prinsen (Jonas såklart),stor middag och fest och flera hundra gäster, så har jag kommit till en punkt där jag känner att nej.
Missförstå mig rätt, jag vill gifta mig, självklart.
Det är ju det största man kan göra efter att skaffa barn.
Men jag vill göra det på mitt sätt. På vårt sätt.Om jag har förmånen att ens bli friad till av Jonas så vill jag ha det på vårt sätt.
Dvs, jag kan tänka mig att bara ha oss tre närvarande. Rymma.
Ingen släkt, inga vänner, bara vi...vår dag.
Åka långt bort efter det och bara vara vi. Fira att det är vi.
Den dagen man gifter sig gör man det för sin skull, för vår skull. Då ska man också göra det på det sätt man vill.
Och just nu är min önskan att göra det på rymmen.
Men, klänning och frackcoat och liten näbbklänning är inkluderade såklart.
Bara för jag vill slippa vissa bitar betyder ju inte att den traditionella delen får ge vika :-)
kram Mamma