Ska vi lägga pussel frågade jag.
- Aaahhhh, sa Alice och stolpade, jodå, hon stolpar, snabbt, till sitt rum, pekar på pusslet och låter.
- Ä-ä-ä.
Pussla djuren, frågar jag.
Då nickar hon, väldigt så där..bestämt.
Lite så där som liksom bara hon kan.
Sen tar hon bort alla bitarna.
Pekar, låter, pekar på mig, låter att jag ska låta vad djuren låter.
Ja ni fattar?
Sen testar hon, bit efter bit, eller alla på en gång, med hårda, bestämda rörelser.
Och så säger hon.
- Pa-int.
Sen tar hon nästa och försöker trycka ner en stor hund i lilla lilla kaninens hål.
- Pa-int.
Nä, det var ju just det, alla passar ju inte i alla..
Envis fröken testar och testar, samma bitar, i samma omöjliga hål.
- Paaa-int....
Men sen, sen kom hon på det!
Litet djur i stort hål.
LIlla marsvinsbiten i stora hundhålet.
Då kom det.
- Paaaaa!
Ja visst sjutton passade det, härligt.
Att det var helt fel är mindre viktigt, att hon fattade grejen, det var poängen.
Kärlek.
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar