Att driva sjukstuga

 

Jag har två sjuka här hemma.

Två sjuka som i parti och minut ropar:

- Mamma!!

- Maaaaaaammmmmaaaaa!!

Medan snoret rinner som öppnade kranar ur näsorna och jag gör av med metervis av Ica mjuka softade papper.

Och Simon som antingen vill vara inne eller ute.

Det känns som jag har geggigt muffins ludd i hjärnan av mini-sömn efter jobbiga hostnätter.

Inte på mig, på barnen, mest Julia.

Som kommer in till min säng och vill ligga nära och tar både kudde och täcke så jag får hämta hennes, eftersom mitt doftar mamma och det vill hon ha, så jag får rosa-randigt och mindre fluffigt och mindre plats i sängen redan från midnatt.

Och det skräller i bröstet när hon hostar.

Vatten ska hämtas, täcken stoppas om varma kroppar som fått alvedon mot feber.

Näsdroppar och fet salva till snor-nariga läppar.

- Maaaammmmmma!!!

Båda vill kramas och båda vill sitta närmast, och ingen vill släppa taget, och samma leksaker vill dom ha och samma mammas armar om sig och först vill dom bada balja och sen inte så hela köksgolvet blev ett hav av skum efter springande fötter medan mamman ropar:

- Inte spriiiiiinga med blöta fötter, ni kan raaaaamla!

Vilket dom också gjorde....

Får man rymma en stund?

Bara för att vila hjärnan från mamma-gråt och mamma-rop och mamma hit och dit.

Ordet pappa har liksom inte satt sig i deras tal verkar det som för även när han då och då är hemma så ropas det:

- Maaaammmmmmaaaaaaa!

 

Nåväl..bäste-barnen har jag.

Goaste kidsen i La Stada.

Men att behöva vara inomhus tills febriga pannor svalnat och varva köks/mat/städ/tvätt/lek/pyssel-fix allt annat tar även på min energi.

Men goa Alice, som gärna ville bli fotograferad idag.

SOm säger:

- Kiik-kiik.

För så säger kameran.

- Klick-klick

Och så vill hon titta på bilden av sig själv.

Sträcker på sig stolt som en tupp, pekar och säger:

- Jaji!

Vilket borde betyda Alice.

Och hennes hår.

Vad är det med hennes hår?!

Det har liksom växt flera centimetrar på ingen tid alls, faktikst sedan tisdags natt.

Det har bara blivit ett små busigt ruffs som ingen förstår hur det kom, det bara kom.

Och Julia som tycker hennes rufs är det finaste som finns.

Men som inte har så myket ork idag utan får ta vilopauser i min säng som jag inte ens tagit mig ork att bädda, så där sitter hon nu, kollar Nemo och hostar så det skräller mellan väggarna att jag snart tror att tavlorna ska åka ner medan Alice som också borde ta det lugnt har slitit ut det mesta från favoritlådan i köket och kommer med sak efter sak och frågar:

- Mamma, vi ha?

Men innan hon fått svaret så knallar hon iväg ifall det var så att hon inte fick ha just det där hon ville ha.

En rymmare.

Helt klart en rymmare.

Av bästa sort.

Fast jag har hjärnan full av snorigt geggigt ludd....

 

 

 

Kärlek, Maja