-Sälj sälj sälj säger Marikka
och det gör vi för allt vad tygen håller
:)
Så vad gör vi när vi landat majs budget?
Vi drar till Liseberg såklart!
För vimme och femkamp och mat och sällskap.
För allt det där mjuka som sätter sig i kroppen med leende och skratt.
Alltså.
Mina kollegor måste vara dom bästa.
- Mamma, är din chef en prinsessa, utbrast Julia när hon fick se kortet.
Och nej så är det ju inte, men hon vill gärna att vi säljer för Kung och Fosterland :)
Så.
Den där fredagen en vecka tillbaka slutade vi lite tidigare, satsade på teamwork och skratt och styrde färden mot Liseberg.
Regnet hängde i luften men vad tusan gör väl det när skratten lägger sig som bomull runt hjärtat och jag tänker att Tusan vad jag tycker om dom här.
Dom som vet om det mesta.
Dom som stöttar och stödjer som käppar när vägen går lite krokigt och någon av oss hamnar på lite dipp.
Det kan lätt bli så, i en värld där vi varje dag kämpar ända in i kaklet.
Och ja, dagens blev skönaste leo-byxorna från Kappahl, och herregud vilket ståhej det blev när fröken inte kom i klänning. :)
Men, jag la inte bort dom höga klackarna.
Nån måtta får det vara på förskräckelsen.
Finaste tjejerna....
Är man man, får man agera väskhållare vid viktiga femkamps-stationer, det är bara att gilla läget.
Man kunde ana ett litet leo tema bland damerna....
Här är vi.
Allihopa.
Vi som sliter och kämpar.
Jag haffade en stackars man där på gatan och tyckte att han minsann kunde ta lite gruppfoton.
Men ni ser ju.
Det var tusan inte lätt att få till
:-)
Hur gör dom där dagis fotograferna e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?
Jag och "min" Jörgen.
Han som småfnittrar över historier han har i huvudet, men som väger dom på silversked innan han berättar dom.
Så, när femkamp var över och regnet slutat begav sig sällskapet mot Stjärnkrogen för dom mest fantastiska hamburgare och pommes jag ätit på länge.
Bara det var värt hela besöket.
Inklusive regnet.
Och så slutade kvällen.
Med ett åk i Lisebergsbanan med trygga Jörgen bredvid.
Och stackars Rune framför.
Har ni hört mig skratta?
Då kan ni gissa hur jag låter i en karusell.
Jag är höjdrädd och åkrädd och vattenrädd men samtidigt så jädrans nyfiken på om jag ska klara av det att jag utsätter mig för dom där karusellerna.
Och det gjorde jag ju.
Kom levande ner igen.
Och tillbringade sista timman med prat och skratt och sällskap på Tyrolen.
Sen sa jag hejdå.
Promenerade stora entre-gatan fram i kvällsvärmen som kommit och tänkte att fasen vilken tur jag haft.
Jag fick det där gänget.
Kollegorna.
Som nu är mina käppar när det brister.
Som vet allt och lite till.
Sen gick jag ut där i Göteborgs kvällen...
Kom hem och pussade varma barnapannor godnatt, drog upp täcken över axlarna och strök håret ur deras pannor.
Kram
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar