Igår pratade jag med min mor.
Det är tur att hon jobbar där hon gör kan jag säga, annars skulle vi gå ovetande i mångt och mycket.
Tydligen så kan Jonas, ge mig dom pappadagar han inte kommer att utnyttja.
Hade jag ingen aning om. Dom upplyste oss säkert om det när vi med stora magar satt på den allmänna Försäkringskasse-kvällen, men då hade vi ju så många andra saker i huvudet att väldigt lite fastande, iallafall finns det inte kvar nu efter 1,5 år.
Dagarna är ju barnets, dvs Julias. Men man får hälften var. Jonas, i detta fallet, måste ta ut 60. Tills hon är 8 år. Dom kan inte jag få, och ska inte heller. Dom är bra att spara. Men dom andra 180 dagarna som är dedikerade till honom egentligen, ska han inte ta ut. Dels är det ekonomiskt ohållbart plus att han inte kan pga jobbet. Då kan man allstå ge dom till mamman, mig.
Med den här lilla ändringen kommer nu Julia att kunna vara hemma tills den 5 januari 2011.
Förstår ni?? Det är helt fantastsikt!!
Och jag är de som får äran att vara hemma med henne!! Helt fantastiskt.
Dagis släng dig i väggen säger jag. Den bästa platsen är utan tvekan i hemmet.
Min ångest inför att lämna bort henne till hösten skjuts därför ca 5 månader framåt.
Visst, det blir mindre inkomst, att vara hemma-mamma är inget man blir fet av men alla Julias framsteg och baksteg kommer att göras här hemma, vi kommer bevittna dom, inte tanterna på dagis. Bara det gör det värt det.
För så här är det ju.
Jag älskade att arbeta. Jag gjorde de nog mer än jag skulle och borde. Men jag tyckte om det, och kollegorna. Hela kittet. Man gjorde nytta, man fick bevis på det osv.
Men nu...jag är mamma och har Julia. Det mest fantastiska lilla knytte man kan tänka sig, jag har inte alls någon längtan efter att damma av jobbkostymer och klackskor i garderoben och piffa till mig kl 6 och dra upp Julia som hellre vill sova och mysa för att lämna henne till några tanter i en byggnad här borta medan jag åker till jobbet och ska förväntas diskutera senaste Robinson och Ullared vid fikabordet, eller huruvida man har testat eller inte testat Årets julklapp spikmattan..
Jag vill ju bara prata om Julia, hur mycket hon läser, hon hon druttlar omkring här hemma och vispar i sina byttor, myser med Simon och tittar nyfiket på allt och älskar att gunga i köket.
Få hennes kladdiga pussar men lena händer i ansiktet och blåsa slängkyssar (jag pussar i hennes han doch får blåsa)
Visst kan jag bli förbenat trött på att sköta markservicen med tvätt städ och mat och tvätt och städ och städ och städ och plock men att tröttna på att vara hemma-mamma med Julia, det gör jag aldrig.
Så, om det går som det är tänkt, om det fungerar på alla plan så är Julia hemma drygt ett helt år till.
Är inte det jordens mest fantastiska julklapp så säg.
Kram Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar