Vi passade på när det var uppehåll och solen tittade fram.
Vi tog på oss reggmundering uti-fall-om-att och vi passade på att rensa björnbärsbuskarna fria från mogna bär...
Mest Alice, det är hennes buskar och Julia gillar inte björnbär.
Vi tog en liten promenad och beundrade alla postlådor och vi gick där och höll utkik.
Utkik efter Stina och Albin.
Fina Fina vännen Stina.
Och dom kom.
Och vi gick in och dukade fram mellanmål med smörgåsar och nyponsoppa och kaffe och bullar och såklart Julias chokladbollar.
Vi spelade spel och pratade och läste och Julia klädde om till träningsoverall inför gymnastiken och när alla åkt hem blev det bara jag och Alice kvar som plockade och fixade middagen till Julia kom hem, som tog på pyjamas och nattade lillfis med sång och välling, som tog emot Julia från gympan medan pappa J for vidare till sin träning, som fick höra allt det där härliga bara en fyraåring kan berätta om gymnastik och övningar och världens största hinderbana och härliga fröken Annika som inte fick sin kram för Julia glömde men som nog ändå visste att Julia tyckte väldigt mycket om henne..
Sånna saker.
Och att hon saknde fallskärmen på slutet.
Som blir en koja som böljar.
Så slutade tisdagen med tungt sovande barn och ett hus i tystnad medan limångorna slog mig i näsan där jag limmade lister på det trista massproducerade skåpet som ska bli äldre unikt och vackert.
Ja, tisdag alltså.
En härlig sådan.
Och Annika, hon får nog sin kram nästa gång, tills dess vet hon nog i hjärtat, som Julia sa.
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar