Eftersom J var i Sthlm var det min uppgift att där på kvällskvisten ta båda tjejerna till gymnastiken.
Något jag visste skulle bli en smula kaotiskt eftersom Alice inte sitter still.
Det ösregnade dessutom så in snabbt med två barn i bilen, ut med två barn ur bilen utan att bli för blöta, ta ett barn i famnen och ett i handen, skynda in i gymnastikuset, få av båda barnen ytterkläder, och mamman, hjälpa Julia på med gymnastikskorna och fylla vattenflaskan medan jag jagar Alice en smula som vlle utforska hur högt man kan klättra på bänkarna.
Sen ner till gympahallen där Annika väntar och Julia tjoar glatt:
- Heeeej Annika jag har Alice med mig idag!!
Och då rusar Alice fram och åmar sig och kråmar sig och sätter händerna så där käckt ihop mot magen och ler finurligt och blygt lite under lugg som bara hon kan.
Sen leker båda med bollarna innan samlingen och då ska Alice sitta i mitt knä vid väggen.
Det gick så där, tills jag mutade henne med yougurt i nappflaska och snutten och hunden.
Sen ropades namnen upp och Alice frågar mig hela tiden efter Julia.
- Jijjihaaa?
Och det låter som hon ska nysa ut ordet varje gång eftersom hon tar sats när hon säger det.
Och jag säger att Julia sitter i ringen, intill Annika.
- Paaappaaa?
SÄger hon och pekar på alla, verkligen alla papporna intill oss.
Jaha, tänker jag, nu tror dom att jag är en sån där som inte vet vem pappan till mina barn är och ungen blir helt förvirrad och tror att alla mån i 35 års åldern är tänkbara spermadonatorer.
- Nä Alice, pappa jobbar.
- Jijjihaa??
- Julia intill Annika...
Sen sartar det iallafall och dom ska springa runt salen til musik.
Hejja hejja tyckte Alice och stod vid sidan och klappade händerna, lekte träd och uggla och ville springa efter Julia.
Sen börjar eldprovet.
Hinderbanan.
Tänk er själva, ni är 1,5 år, och det tas fram tjocka madrasser, lianer, ringar, rockringar, bollar på golvet, plintar och studsmattor och allt bara står där.
Och en hel drös med fyra åringar springer runt i någon sorts organiserat kaos medan mammor och pappor ska hjälpa till vid dom olika stationerna och du som är 1,5 år bara får titta på.
Egentligen.
Men i verkligheten är det ju inte så.
Att en 1,5 åring bara tittar på.
Hon springer.
Långt.
Mycket och slänger sig på alla madrasser, helt orädd om livet när det kommer fyraåringar med gymnastikskor farande i luften och helt orädd armbågar hon sig fram mot balansgången och gör allt för att sabba för dom ska balansera där.
Mamman jagar och håller och svettas och skrattar, för mitt i allt är hon hemskt rar och mamma hade kollat med Annika innan att det var oki att den där vilden följde med.
Mamman hjälper till så gott det går vid balansgång och lianer, med ett barn på höften och ett annat barn i handen....ibland Julia, ibland okänt.
Efter 45 minuter är det över.
Och slutsamling och samla ihop två energiska barn och så proceduren att hjälpa av Julia med skorna och på med kläder, medan Alice igen undersöker hur långt man kan springa utan att mamma ser eller hinner ifatt i ett omklädningsrum fullt av andra barn.
På med skor och jackor på alla tre och så ett barn under armen och ett i handen och så ut i regnet och så öppna för Julias så hon kan klättra in i sin stol medan jag mer eller mindre slänger in Alice medan det vräker ner över ryggen på mig när jag ska bälta fast henne och så snabbt över till Julias sida och bälta fast alla bälten där och så över till förarsidan för nån ska ju sitta där.
Moi.
Tur det är mildväder, annars hade jag tagit båda barnen under armen och krävt att bli hämtad.
Typ.
Mot hemmet där JOnas nu kommit hem och lagat middag åt oss.
Tisdagen sa på något sätt TJOFF så var den över och POFF så var det natten..
Och Julia hade svårt att somna för hon visste att idag, idag ska vi åka bussen ner till Tandläkaren och till Bvc och vi ska ta singelvagnen för Julia vill sitta på eget säte och ha säkerhetsbälte på bussen och har lovat att hon orkar gå dom sträckorna vi behöver för att komma från A till B till C och D och F.
Men då, då var det svårt att sova.
Fjärilar i magen och pirrigt.
Första gången liksom.
På eget busssäte.
Kram Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar