Idag har julia och jag haft några timmar själva medan Alice sov.
Vi åkte och handlade och gick med i paprikaklubben på Ica, pratade om stort och smått men mest, mest handlade våran förmiddag om Annika.
Julias fina gymnastikfröken Annika.
Sista gången på terminen kunde Julia inte vara med.
Hennes hosta var katastrofal och nätterna hemska, för henne.
Så jag sjukanmälde.
Julia blev så ledsen när hon förstod att nu träffar hon inte Annika mer fören efter jullovet när gymnastiken startar varje tisdag igen.
Den fina fina teckningen hon gjort med gummi-duttar man limmar, silverstjärnor och porträtt av både A och henne själv ville hon ju så gärna ha gett den där sista gången.
Ett mamma hjärta förstår allt det där.
All den där förväntan hon hade över att A skulle fått hennes teckning, som hon satt med så länge nere i pysselrummet och la ner så mycket hjärta i.
Så, jag pratade med Annika om hon fick posta den.
Men vet ni.
Hon ville vi skulle komma förbi, idag, och lämna den så hon fick en kram.
När jag berättade det för Julia tror jag hon dog en smula.
Hon skrattade så hon grät.
Hon bubblade liksom över av känslor.
- Ingen fara mamma, det är glada tårar!!
Och så grät hon, och jag fällde tårar över all hennes bubblande lycka där i kroppen.
Idag, idag svängde jag in på Annikas uppfart men en förväntansfull och lycklig tjej i baksätet.
Och Annika kom och öppnade, och Annika ville ha kram och Julia gav teckning och räckte fram den paket med kanelbiscotti vi gjort åt henne.
Och jag blev så glad in i mammahjärtat åt att Annika förstod hur viktigt detta var för Julia och hur mycket det betydde, att hon fick ge henne det här.
Att hon tog sig tid, eller mera, gav Julia den tiden.
Jag kunde liksom inget annat än att bara över huvudet på Julia säga- Tack! TACK!
Banala saker för vuxna, kan för ett barn betyda en hel värld.
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar