Att hylla svenska barna-vården

 

Jag gör faktikst det.

Hyllar den svenska barnavården.

Åtminstone har den alltid varit fantastisk mot oss.

 

Gårdagens Julia var ju ingen hit om man säger så.

Orkeslös, hostar slem, nyser stora geggamojjor av slem, hängig, kokhet och absolut varken hungrig eller törstig.

Att pappa J lagade hamburgare hjälpte inte.

Alice allmäntillstånd är ju på uppåtgående kurva och fröken far runt som den fartvind hon är, och stannar bara för att härda ut hostattacker och slem-nysningar, febern vandrar neråt och hon känns på bättreingsvägen men Julia....

När pyjamas skulle på stod tempen på 39,2.

Femte dygnet med hög feber.

Ringa 1177.

Få rådet att avvakta, ge febernedsättande som vanligt, och om lillfrökens feber INTE var nere på 37 denna fredagsmorgon var vi tvungna att ringa läkare.

 

Totalt kräktes fröken fem ggr av allt slem, vilket var bra med tanke på att slemmet for upp från halsen.

Dåligt med tanke på att den lilla mat och dryck fröken ändå fått i sig detta torsdagsdygn bara försvann ut på golvet och i toaletten.

Att få i henne Resorb är en kamp som vi inte ens tog.

Blir hon upprörd och gråter snörper ju halsen ihop sig ännu mera och natten skulle bli ännu värre.

 

Nattens hostattacker har avlöst varandra och som hon gråtit och gråtit under dom.

- Jag vill inte ha mera hosta, låter det ynkligt och vädjande...

Stackars Fisen min!

 

När morgonen kom och varma Julia låg intill mig i sängen togs tempen och nä, nere på 37 var den ju inte, snarare på 38.

Trots sömntimmar.

Ringa vårdcentralen och förklara.

Förklara denna håglösa trötta ickeätande och storhostande febriga älskade skrot.

 

Och här kommer hyllningen.

För det första ringer dom tillbaka efter 30 minuter på rådgivningen, tidsbokningen.

Man får prata med rätt person utan att slussas runt och förklara saker en miljard gånger.

Dom lyssnar och frågar.

Dom klämmer in oss på en tid hos akutläkaren, en tid som egentligen inte existerar pga fulltecknade tider hela dagen.

Kl 11.15 fick vi tid och kl 11.15 träffade vi också läkaren.

Inte sköterska utan läkare.

Som tittar, lyssnar på lungor och rygg och tittar i hals och frågar Julia hur HON mår, pratar inte över huvudet utan lyssnar på Julia.

Bronkit-läten när hon andas, vilket inte är så konstigt eftersom hon som liten fick diagnos förkylningsastma, som nästan alla barn.

40 minuter senare kunde vi hämta ut nya mediciner.

Så ja, svensk barnavård.

I mitt tycke fin.

I vår lilla stad, fin.

Jag tycker det.

Jag står för det.

 

Att diskbänken nu rymmer väldigt många olika bruna apoteksflaskor och doseringssprutor och koppar, för både liten och stor och olika nässprayer för olika tider på dygnet, det är ju ett tecken på att nu kommer hon bli bra hoppas jag.

Tummar hålls och varma barnpannan stryks med mammahand.

 

Kärlek.

Mamma