Jodå, det är så sant. Jag sitter själv, utan stöd, utan mammas stödjande hand i ryggen.Det där med att rulla runt från mage till rygg och rygg till mage, det hoppar jag nog över. Jag vet inte om det beror på min knubbiga mage eller att låren är liksom i vägen, men att sitta var liksom roligare. Man har ju koll på vad pappa och mamma har för sig på högre nivå. Och jag kommer i häjd med Simon...
Jag satt förvisso inte någon längre tid för Guiness Rekordbok men ändå, jag satt...Skulle det blåsa kraftig sidvind kanske jag inte förblir stadig eller om min leksak glider ur handen men det är ju värdsliga ting när mamma ser så försnillans stolt ut att hon skulle kunna spricka och pappa tar upp kameran.Attans bara att Farfar och Gunilla hann åka hem idag innan jag insåg att jag ville sitta själv.

Kram Julia.