Vårruset 2009...

Jahopp, då har man gjort det med barnvagn också.
Vårruset 2009. 5 kilometer i slowmotion.
Men vilken dålig lagkamrat jag nog är. Fast vi hade aldrig sagt att vi skulle gå i grup, men ändå...
Jag och Julia drog ifrån. 1 km före i mål. När dom andra passerade 4 km, ringde jag Annakarin från Målfållan där jag precis fått min medalj.
Redan efter första kilometern fick jag spader och letade luckor.

Vi träffades strax före sex och hämtade ut alla (jodå) picknickpåsar, Jonas och Marre var med som manliga supporters och fick även vakta filtarna med godsakerna.
Det var jag, julia, Elias, Annakarin, Sandra, Annika och Elly, Anna, och Sandras kompis Jenny. Sen var det Jenny och Ewdvin och Jennys syster Hannah plus två till i en annan grupp.
Vi med barnvagn måste gå i sista gruppen av alla startande, det tror jag att vi gjorde också.
Men jag blir ju rabiat när det går sakta. Herregud, tempot är ju långsammare än det jag har till Ica för att handla middagsmat, så jag tog täten. Tänkte att dom andra hakar på i luckor som uppstår. Kollade bakåt. Såg dom bli mindre. Ringde AK. Viftade hääääär är jag.
Jag hittade nämligen många luckor. Och jag gick. Julia sov som en stock med hörselkåpor.Det var hejjarop längs vägen och olika musikgrupper som spelade. Folk lunkade verkligen. Shit. Sånt klarar inte jag av. Peka med hela handen liksom. Sån är jag.Ska man gå ska man gå. Framåt. Inte kolla på maskrosor och diskutera världpolitiken eller gnälla över att mammor med barnvagnar tar plats. Min lilla vagn tog fan så mycket mindre plats än många breda arslen som uppenbarade sig framför mig i ledet kan jag lova. Eller dom med stavar. Som om inte dom tar plats, både på längden och tvären.
Hur som haver. Kan inte gå och bromsa mig själv och det var skönt att gå, fast jag hade velat gå fortare. Men så mycket folk i vägen. Som klagar.
- Ni med barnvagn ska gå sist.
- Vi startade sist men ni går ju så sakta så jag går ikapp!

Till nästa år hoppas jag det blir en egen grupp med bara barnvagnar, bara för att man har vagn och barn så betyder det inte att jag bara kan lunka. Herregud, jag powerwalkade en timma om dagen fram till 40 dagar före förlossning om jag minns rätt.
Låt mig gå så fort jag vill.

Väl i mål väntade man och picknick som vi åt lite på. Julia fick också sitta på filten i sin fina Adidasjacka (tack robban och Stina) men det blev lite kyligt så kl 21 drog vi oss hemåt i sällskap med Johanna. Nästa år ska jag springa. Om dom inte ändrat grupperna.

Tack alla för idag! Det roligt. Fast hemskt ledsen för min dåliga laganda. Men ett race är ett race säger tävlingsmänniskan i mig.
Kram Maja och Julia