söndag 12 januari 2014

NYÅRSFIRANDET I BILD


Nu var det ju ett tag sedan den där kvällen när vi firade ut det gamla och in med det nya.
När vi firade, liksom förra året, med fina goa vännerna som öppnade upp sitt nya hus för oss, och denna gången ännu flera barn och vuxna.

Det är ju som sagt ett tag sedan vi stod där och skålade i välkomst-champange och smakade små delikata snittar, och dom alla barnen sippade saft ur snapsglas, för självklart ska även barnen ha högtidligt firande och sa skål och sjöng tomtegubbar. 




Och det var ju för all del ett tag sedan som  mamman i huset hade den där lilla pillerburkshatten med litet flor på huvudet eftersom det var mamman som skulle köra hem lilla familjen där när klockan slagit halv fyra och barnen var pyjamasklädda och sömndruckna under overaller.
Fast det visste vi ju inte då när vi precis anlänt värdparet, att klockan skulle klämta så mycket.
Men iallafall, det var ju därför mamman hade den lilla hatten, för att vara lite i hatten, så att säga.



Och det var ju ett tag sedan barnen serverades sina vitchokladpannacotta med hallonsylt och sprakande tomtebloss, jag håller med, det var ju det, men det var fint och det var det närmaste raketer vi kom, eftersom raketer är något ingen av alla dessa familjer stödjer, mer än att titta på alla andras när tolvslaget slår i stora kyrkklockan.

Men då visste vi ju inte, när desserten serverades barnen, två timmar före oss vuxna, att ett utav barnen, Alice, faktiskt skulle vara vaken den där fyrferkeritimman, och yrvaket och ledset vara i min famn för att hon minsann absolut inte tänkte somna.
För tänk om vi åkte och glömde henne kvar.
Hon somnade sedan, av ren utmattning, lilla pyret.













Det var för all del ett tag sedan vi serverades dom där förrätterna ala Kristian och Louise.
Perfekt komponerat för barnen, omtänksamt och finurligt.
Och vuxenrätten som var en fröjd för ögat och trots att jag inte är den största av beundrare utav någon av ingredienserna i denna rulle så föll den i smaken.
För bakom alla dessa rätter vi fick denna nyårskvällen låg så mycket tanke, omtanke, förberedelser, hantverk och känsla.
Och vem uppskattar inte sådant?





Så ja, jag håller med om att det var ju en väldig stund sedan Karin och hennes bror stod där och tillredde såsen som om dom aldrig gjort annat tillsammans i hela sitt liv och det var ett tag sedan jag åt så där mycket och god mat och satt vid det nyårsdukade långbordet och hade Kristian till bordsherre och Alice till sällskap på högerflanken.
Men ändå, stunder som stannar kvar så där gott och länge i kroppen ska man ju dela med sig utav och nyår är så speciellt, och bilderna har legat så länge i den där lite glömda mappen på skrivbordet, inte helt i glömska men det är så mycket annat som pockat på uppmärksamhet.




Och det var ett tag sedan som Julia satt där med lilla 12 veckors Alexandra i knät, klappade och smekte lent på kinden, med stolthet och ömhet i blicken och tyckte att hon minsann kunde sitta så hela natten, att Alexandra kunde sova intill henne, alldeles intill henne och hon skulle ta hand om henne.


Ett tag sedan var det också som den där mastiga desserten slank ner i den redan överstinna magen, trots att vi liksom förra året verkligen dragit ut på middagen under flera timmar.
Magen är ändå alltid välfylld och stoppad.

Ni vet först är det välkomstdrinkar och snittar och så ska köttet grillar och spendera tiden i ugnen och alla har sina stationer och det dom ansvarar för (jag tex desserten) och man äter länge och pratar länge och barnen leker och går ifrån och vi vuxna sitter ännu längre och pratar barn och liv och jobb och inte jobb och utbrister sån där rå humor som hela detta gäng besitter, den där råa humorn jag älskar.
Så, man drar verkligen ut på det och intar desserten framåt elva när man nattat barnen och läst saga och pussat pannor och försäkrat om att mamma och pappa absolut inte åker hem utan att väcka dom nerbäddade barnen som fått äran att sova i Luddes bäddsoffa i hans rum.
Där och då, tog vi dessert.
Vitchokladpannacotta med på tok för mycket vitchoklad så den var mäktig som den där sången Paul Potts framförde och fick hela England på fall, och mig, och säkert en hel värld.

Mäktig som få, med egenplockade blåbär och färska hallon, chokladspritsad blomma och knäckflarn.

Det är ju nyår en gång per år och det är ju värt att visa, så varsågoda.
Detta var vårt nyår.
Lite sent, men ändå av stor betydelse.

Kram

Maja


Inga kommentarer: