TRETTONDAGSAFTON

Jag suger ut det sista ur ledigheten och barnen hemma och runt benen mest hela tiden, om Julia inte är hos kompis, eller har kompis här.

Klämmer ut den sista lilla droppen av tillsammans-tid med skrotarna så jag nästan blir alldeles matt i armarna av allt det där kramandet.

Men om bara någon dag väntar vardag igen och halvdagar borta.

Sorgsentiden istället för tillsammanstiden.

Så jag klämmer ut.

Och trycker näsan ständigt mot deras hjässor och drar in och viskar

-Jag älskar dig så där tyst att hjärnan där innanför verkligen ska snappa upp det och lagra det för dagar långt fram.

Jag ä-l-s-k-a-r dig, du ska ialdrig glömma det..

Så idag, när mamman tänkt att familjen skulle åka ner till den lokala ishallen och skridskoåka lite men där det idag inte var allmänåkning och skridskoskolans tid kl 09 sov vi över.

Minst sagt.

Alice har lärt sig säga - Sömmtuuta.

Och det instämmer vi alla i.

Det snarkas gott till minst halv tio och sen långfrukost.

Och det är väl det ledighetstiden är till för, sovmorgon och långfrukost och morgonteve i pyjamas så där länge tills man nästan får skämmas att man fortfarande gåromkring i nattsärken.

Men tänk själva.

Jag ligger där inklämd och varm mellan två barn i sängen, som kommit mitt i natten med kuddar och täcken och en mängd gosedjur och snuttefiltar, och en häst i plast.

Det är Julia som envisas å det benhårda att hon ska sova med denna plasthäst i minimodell, som heter Mistral och som absolut inte under några omständigheter kan sova allena i hennes säng om alla, alla vi andra ska sova tillsammans.

Så där ligger jag, varm, en smula mör inklämd mellan Julia och Alice, och en plasthäst varsamt placerad på min huvudkuddes högra hörn.

Julia som helst vill sked och väldigt, väldigt nära, som ett litet miniplåster, och hennes fluffiga hår kittlar mig i näsan, medan Alice helst vill ligga nära, n-ä-r-a och hålla handen, eller lite tonårs-nonchalant ligga med ena armen slängd om min hals.

Det blir lite sisådär med sömnen, så skönt med sovmorgon kan jag tycka, även om dygnet blir halvgalet därefter.

Lekplatslek med fikakorg styrde jag ihop istället.

Vilket fler än vi hade gjort.

- Fiffi nu mamma? undrade Alice och när svaret blev - Ja det kan vi göra,

gick hon och ställde sig nedanför klätterställningen med alla repen och gastade till Julia att nu var det fika så nu fick hon komma och dricka boy och bulle.

Herregud vad jag älskar den ungen.

Dom ungarna.

Båda.

Villkorslöst och hjärtknipande.

Annars då dessa dagar.

Dessa regnblöta dagar som inte gett oss en enda gnutta snö eller ett enda pulkaåk.

Det är ju för sorgligt i mitt tycke.

Det ska ju vara snö på barnens jullov.

Det är ju det dom flesta sett fram emot en evinnerlig tid och så dryper det bara av regn från himlen.

Men, Julia har sytt, sytt täcken och kuddar och påsar åt sina alla Prickar, mannen har byggt bord och jag ritat och sytt överdrag åt stolar.

Köpt barnvagn och sålt barnvagn, 

Så

Det rullar på den där ledigheten.

Snart är den slut.

Men tills dess tänker jag vara lite plåster-lik och gång efter annan trycka näsan mot barnens hjässor och viska att jag älskar dom, att dom är bäst i världen och dom finaste som finns.

Njut söndag och trettondagsafton

Kram

Maja