Påskafton.
Den där solvarma dagen då påskharen skulle komma på besök kom ju äntligen.
När man skulle få gå på påskhare-jakt.
Även om han redan på långfredagen knackat på dörren och smygande lämnat en liten liten korg med varsitt mini påskägg till fredagskvällens mys så är det ju på påskafton man vill ut och leta.
Vart kan han ha gömt korgen funderade barnen, och Julia, hon med specialminnet för detaljer, kom precis ihåg vart han ställde korgen förra året men nähä, där var ju inget iår.
Till slut knallade dom bort mot indiankojan i skogen...
Och där var det ju.
Påskharekorgen med ägg och paket och en bild på haren själv, så man skulle veta vem som vart i farten där på morgonkvisten.
Sen tillbringades dagen utomhus, med lite mindre kläder skall påpekas.
För värmen slog till.
Och J målade och drog ström till terrass-markisen och bände bort foder och plankor och ner med kabel och upp med kabel och skruva skruva skruva och så blev det både fika och lunch där på altantrappan.
Och godisägg-ätning kan jag lova.
Julia, hon är mera typen som sparar, hon kan säga, jag tar det sen, jag sparar till ikväll och så släpper hon ägget och går och leker.
Alice, hon mumlar i sig allt, allt på engång helst, har inga hämningar i kroppen mot tandtroll eller annat sockerstinnt ha-begär. Hon bara äter. Allt. Hon smakar allt.
Och fanns det sånt i ägget hon inte uppskattade spottar hon ut det i handen och ger till närmaste person.
- Tycka inte om de gooodiis.
Julia smakade sitt första godis när hon var tre, gillade det inte och åt inget förens hon var närmare fyra.
Alice, hon har mumlat godis sedan hon fått tänder.
Herregud, det är det där med barn nummer ett och barn nummer två.
Hur som haver.
Vi (jag) försökte smyga undan påskägget och chokladlådan där en stund.
Inget undgår Alice hökblick.
- Va ä min schokla-ack mamma?
- Vaaaaaa ääääää min ack mamma, va min schokla?!?!
När hon insåg att jag varje gång hon vände ryggen till, tog in den i köket så tog hon det egenhändiga och handlingskraftiga beskedet att helt enkelt lägga sig på asken, på altanen.
Och det får man ju ge henne en liten eloge för.
Att ta saken i egna händer och ta det som var sitt eget.
Att hon skulle dela med sig av just den chokladasken till Julia fanns dock ingen förståelse för.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar