Vilka modiga barn tänkte jag som stod med båda fötterna nere i gruset och fick rysningar längs hela ryggraden över att se mina barn några meter upp i luften i det där skakiga vidundret vi hyrt över helgen för att kunna nå upp och måla huset och vindskivor och montera markiser utanför barnens fönster.
Det där vidundret som den karusell-rädda mamman inte ville sätta sin fot i ens om jag fick betalt för det.
Men där mina barn med lycka, poängtera lycka och leenden som knappt gick att stoppa av att öronen satt i vägen, klev in i buren och lät sig hissas upp med J stadigt bredvid.
(Även han lite höjdrädd skall tilläggas)
- Man är inte så kaxig fem meter upp sa han...
Nä just det tänkte jag och nickade inombords att det var allt bra smart att faktiskt undvika vidundret så länge det bara går och överlåta målandet åt han som trots allt törs åka hiss upp himlen.
Nu förstår jag liksom hur mamma kände det, när vi som små vistades på tivoli områden slarvigt uppsatta vid campingplatserna där nere längs kroatiens kust.
Den där i Rovinj var nog värst kan jag tro.
Slänggungan som jag som 9 åring glatt satte mig i och for runt med rasslande kedjor omkring mig och en fart utav guds nåde.
Jag förstår hennes rädsla där på marken.
Nu gör jag det.
För låt oss säga så här.
Säkerhetsföreskrifter på Liseberg jämfört med runtresande tivoli utomlands på 80 talet, låt oss säga att det skiljer en hel del.
Och den där scenen swischar ofta genom mitt huvud ska ni veta.
Den där högsommarvarma natten och tivolimusik och rasslande kedjor i slänggungan.
Och mamma lite blek nere på marken och troligen hjärtat i halsgropen.
Nu vet jag.
Den där känslan.
Även om det bara är ett vidunder till skylift vi har här hemma och inte en kroatisk slänggunga.
Mitt lilla har-hjärta alltså.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar