HUVUDBONAD

Kommer ni ihåg när ni var små, och ni fick någonting nytt.

Någonting som egentligen när man tänker efter, inte alls var någonting  speciellt utan helt vanligt.

Men hur glad man blev och hur man ville ha just detta på sig i tid och otid och kunde sova med det närmast kroppen, som om man var lite rädd för att det annars skulle försvinna och inte alls vara mitt längre.

Så är Alice och saken det gäller är den nya mössan jag sydde ihop igår efter att tyget legat tillklippt i flera månader, sedan i våras för att vara exakt.

Och nu är den tom lite för trång för att hon ska kunna ha den.

Hon var ju så mycket mindre i våras.

Ändå ska hon ha den.

Inte för att vi har det vinterkallt inne i gamla huset där brasan får jobba hårt från morgon till kväll utan för att den där mössan är hennes och hon fick den direkt från symaskinen.

Trång ja, men den är hennes.

Så, iklädd mössa och en febervärme i kroppen gör vi sånt som vuxna inte kan förstå det roliga i.

Tömma mammas knappburk och sortera.

Färg, form, storlek.

En del är lena som sammet, andra har en diamant, andra är blanka och en del ser ut som nallar.

Allt sorteras och studeras och dras mot kinden för att se i vilken burk just den knappen ska placeras i.

Storasyster som fortfarande toppar feberskalan och hostar så det river i halsen (och i mammas hjärta) sitter intill och berättar och förklarar så där systerligt innerligt.

Onsdag och fem minus.

Igår tog vi träningsrundan omlott här hemma.

Påpackad med både underställ och löparkläder och dubbla lager funktionsplagg gjordes entimmas varvet när tempen visade minus 6.

Det är skönt att komma in i värmen efter det.

Även om snabba PW'n värmer kroppen rejält.

Skönt är det sedan att när kvällen är kommen och alla är i säng, att krypa upp och avnjuta en ny säsong av Mr Selfridge via nätet.

Och te och choklad, såklart.

:-)

Kram