Att öva sig lite

 

- Mamma, är jag fem år när jag ska börja på skolan, frågar Julia idag när vi läser saga.

Ja, svarar ja, du har fyllt fem när du ska börja förskolan.

Kommer jag bara vara där på dagen och så är jag hemma på kvällen med er och Alice, frågar hon igen.

Ja svarar ja och tänker noga på hur jag ska säga för att inte oroa eller ängsla mer än hon är inför det nya som vi inte vet så mycket om.

Det är liksom en grå sörga.

En oviss sörga.

Vi vet att jag måste börja jobba men jag har ju ingen anställning och har inte jobbat på sex år, vi vet att barnen ska börja förskolan men vi vet inte när dom får plats eller hur länge dom måste gå.

Vet ingenting.

Vi vet att vi måste köpa ännu en bil för att klara det nya, det nya vi inte vet så mycket om.

- Ja Julia, ni kommer vara där när det är dag, både du och Alice, sen hämtar jga er efter en stund.

Att säga en stund är det enklaste just nu, när frågorna kommer väldigt ofta.

Och sällan med glad förväntansfull röst, utan mer med ängslan.

- Men vad gör jag om jag saknar dig på dagen?

- Det får du göra, och du får berätta det för fröken, dom är nog jättebra på att göra så du saknar lite mindre just då när du känner så.

Kommer du sakna mig, frågar hon.

Oh kärahjärtanes vad jag kommer sakna dig, tänker jag.

- Jaa, det kommer jag verkligen.

- Vem ska du berätta det för då, har du en fröken på ditt jobb?

Nej jag kommer ju inte ha en fröken på mitt jobb, berättar jag och säger att vi får nog öva oss lite på det där att vara ifrån varandra.

Jaa mamma, vi är inte så bra på att inte vara tillsammans, vi får öva helt enkelt, det får vi göra.

Öva öva..

Men hur fan kan man öva bort att vilja vara med sina barn?

Sen kryper hon om möjligt ännu längre in i famnen och blir en liten boll med mina armar omkring, och tänker att ja fy fan, det här får vi öva oss på, för det kommer bli ett helvete att vara ifrån...

Fem års närhet.

Varje dag, varje morgon, varje natt.

Ständig närvaro.

Ja fy fan.

Ångest.