Julia går ju på gymnastik varje tisdags kväll, i en grupp för 3-4 åringar.
Hennes gymnastikfröken med stort G heter Annika och är en fantastisk människa som får dom här barnen att utvecklas på egen hand i motorik och kroppens alla sinnen.
Julia älskar att åka till gymnastiken.
Nu när det varit vinter är det pappa J som fart iväg med henne varje tisdag och jag varit hemma med Alice och väntat med spänning tils hon kommer hem, rödmosig om kinderna och ivrig att berätta allt dom gjort.
För på gymnastiken är det rutin som gäller.
Sånt som barn behöver.
Det startar med samling och upprop, sen springa runt på angivna streck till musik och sen vila och då bygger föräldrarna upp hinderbanan som Annika satt ihop och ingen hinderbana är den andra lik.
Och ändå tränas kroppens alla färdigheter lika mycket varje gång.
Och som dom utvecklas ungarna!
Och den där stunden när Julia kommer hem och berättar om vad dom har gjort, den är härlig, för det lyser om henne..
Att hon tycker om Annika råder inga tvivel om.
Varje tisdag pratar hon här hemma om allt hon ska berätta för Annika och allt hon vill fråga om.
Häromdagen frågade hon mig.
- Mamma, va hette din gymnastikfjöken näj du va jiten?
- Oj det kommer jag inte ihåg Julia, jag hade så många...Berit kanske?
- Min hetej Annika...kan du skjiva de så jag inte gjömmej...föj näj ja bjij jika stoj som du, då kanske ja gjömmej det.
- Ja men då ska jag skriva det på datorn och så kan du läsa det när du blir stor och då kommer du ju ihåg det.
- Jaaaa, vijken bja ide..så jöj vi!
Så, nu vet du det Julia, när du läser detta om 15 år, underbara fantastiska fina ungen vår.
Din gymnastikfröken, som du beundrar så mycket, hon heter Annika. :-)
/Mamma Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar