Att ha en stund i skogen bland höstlov och trassliga grenar.
Det fick vi igår.
Trots att regnet föll över oss.
Vi tog skydd där under trädkronor.
Letade fina grenas och kom hem med tre stora ris.
Alice tultar runt och kämpar på knöggligt och ojämt underlag, i otympliga kläder med vidd, ramlar, tar sig upp, ramlar igen.
Julia som hjälper och berättar.
Om skogen, om trollen och om älvor som dansar.
Om djuren hon räddar och bygger hus åt, till skydd mot regnet.
Om hur det sedan efter en stund fick vara nog, att den varma chokladen vid köksbordet intill tända ljus, lockade, och hur önskan var stor efter en sirapslimpa smörgås med leverpastej.
Mot huttriga kylan som tog sig in på kroppen trots tre-skals-regeln.
Hur fnittret ändå bubblade upp i halsen på tjejerna åt småsakerna.
Och hur ett mammahjärta värms upp av alla blöta regnpussar samtidigt som små händer hjälper till att stryka bort håret från ansiktet som trillar dit av allt det blöta.
Sånt ni vet.
Kärlek liksom.
Villkorslös och evig.
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar