Att summera tre dagar

 

Den här kvinnan....hon heter Mamma Gittan.

Hon är inte på något sätt släkt med mig men bor där varmt i mitt hjärta sedan jag var i lekisåldern.

Den här kvinnan, den här genomfina fantastiska kvinnan var min dagmamma tills jag var tolv om jag minns åldern rätt.

Kan ha varit elva också med egen nyckel kring halsen.

Hon bodde i huset nära oss och tänk att vi sisådär 26 år fortfarande finns så varmt i varandras liv.

Hon kom tom på Julias namngivningsfest den där varma aprildagen 2008.

Det ni.

 

Men, det var inte henne jag skulle skriva om, även om jag skulle kunna skriva spaltmeter med minnen från min tid hos henne.

Hur hon såg ut, hur hon luktade så gott, vilken soffa dom hade, hur jag med glädje fick gå upp i hennes garderob och prova högklackade skor, vart allt pyssel fanns, hur hon alltid körde bil med raka armar och att vi lekte Vi komma ifrån Ria-Ra i hennes hall....

 

Men, den här lilla trolltjejen, det, de är Gittans dotter Therese.

Som jag också växte upp med eftersom hon bara är 6 år yngre än jag och var väl ganska så nykommen till jorden när jag började hos Gittan.

Så det här, det är min o-biologiska, men ack älskade, lillasyster.

 

Som i förra veckan kom till oss med sin lilla elva månaders Oskar och vi fick ha varandra intill under nästan tre dagar.

Det är så där stort när man tänker efter.

 

 

Så, vad gjorde vi.

 

Så, vad gjorde vi?

Vi pratade och pratade, vi skrattade, vi lekte, vi var ute, vi gick till Tomteberget och lekplatsade med lite Oboy och kanelbullar, tittade i fotoalbum, gungande så barnen kiknade, läste sagor, byggde med lego och gör allt det där andra som nästan sker av sig själv när man är van vid två barn kring benen.

Allt det där jag inte kan vara utan.

Det är svårt, trots att det är så lätt, att summera tre dagar med korta rader.

Allt finns ju inuti, varmt, fint och mastigt.

Som en stor portion fluffig chokladmousse med extra grädde.

Tänk att nu var vi vuxna, med barn, med värderingar och glädje och oro och lycka och ja allt sånt där som man får och skaffar sig när man blir vuxen.

Hus och man och ett fasligt fixande.

 

Det var tre år sedan sist, på Julias namngivningsfest, nu får det inte gå så långt tills vi ses igen.

Och då mamma Gittan, då får du också vara med!

Så det så!

:-)

 

Kärlek/ Maja