Fina ljusslingan som snart syns i varenda inredningsälskande blogg och hem.
IRIS Lights.
Små snöbollsklotiga vackra bollar som ger ett sånt där härligt mys-sken som jag bara älskar.
Vårt hem dignar över, fast bara lite, av alla utspridda ljuskällor som tänds så snart mörkret sänker sig.
Det är slingor och golvlampor och fönsterlampor och levande ljus.
Det är ju det som är så fantastiskt med den här årstiden som varit och fortfarande är, det är det jag nog saknar mest under årets kvälls-ljusa månader.
All den där mysbeslysningen man tänder, som gör att man kan kura ner sig under filten i soffan så snart barnen nattats, och plöja avsnitt efter avsnitt utav någon favorit serie jag hittat.
Slingan finns ju såklart att köpa lite här och där men jag har köpt mina hos vännen Erica Här.
I hennes fina tämligen nystartade gårdsbutik Trädgårdsfen som dessutom är under utbyggnad.
Söndag idag ja.
Helgen bara springer undan så rasande snabbt att jag kanppt hinner med.
Bredvid mig ligger en gigantisk hög med fina fina kläder till stor och liten, gammal som ung som skall läggas ut på Tradera Här, men som är som en gammal surdeg som aldrig blir gjord.
Men som måste bli gjord.
Lördagen bjöd på vårväder och röjning bakom huset för mannen och fika på altanen i solskenet, cykling, på både sparkvarianten och den utan stödhjul.
Hon får liksom inte till det Julia och jag märker hur frustrerad och besviken hon blir.
Jag försöker berätta att alla andra kan inte heller. Det är inte bara hon som inte får till det.
Att rätt som det är sitter balansen där. I ryggen. Trygg och stadig som en trädstam. Men att det ibland tar tid.
Jag kommer inte ens ihåg när jag släppte stödhjulen.
Jag vet att min storebror Ricki höll i pakethållaren på grusvägen och rätt som det var ropade han långt långt bakom mig.
- Ijaaaaa, jag har släppt nu, du cyklar sjääälv!!
Och i den stunden ramlade jag...
Söndag.
Åter hemma från ett barnkalas i gymnastiksal med Julias alla dagiskompisar från avdelningen.
Jag kan känna att tack och lov att Julia fyller på sommaren och att hon redan nu har haft önskemål om att inte bjuda alla barnen, att hon bara vill bjuda några.
Som mest tio.
Och vi ska duka så där "fluffigt" som vi brukar.
Med pom-poms och ballonger och vimplar och serpentiner.
Med skattjakt och lekar och kiosk för maten.
Söndag.
Jag laddar för spännande samtal imorgon.
Och förbereder hjärnan på sorg.
Förskolans sista utvecklingssamtal, tillika avslutningssamtal med Andrea ang Julia.
Och sista veckan med Andrea för henne.
Tror det kommer vara en vecka som präglas utav det.
Det där avskedet på torsdag.
Jag avskyr avsked.
Jag kan fulgråta i en evighet utav dom.
Avskeden.
Gråta så där så hjärtat nästan tar stopp och ingenting får plats i bröstkorgen, inte ens lite luft.
Hur jag redan innan jag börjar gråta vet att jag kommer börja lipa som en liten dåre inom några sekunder utav allt det där som bara väller över mig.
Och jag biter mig själv i läppen för att sluta men kan inte.
När jag var liten vet jag att jag tänkte på annat.
Tittade jag på en sorglig film vippade jag lite på tårna och tänkte på ett trumsolo eller bara studerade gardinerna bredvid fåtöljen väldigt ingående, allt för att få bort det där stora stora överväldigande i bröstkorgen.
På torsdag vet jag redan nu denna söndags eftermiddag att ja, jag kommer att fulgråta.
Jag kommer gråta så kinderna blir strimmiga av tårar när Julia ger Andrea den fina muggen och jag kommer gråta när jag själv kramar om henne för att säga Tack.
Tack för att du tagit hand om min fina fina unge och gjort tiden här lite mera trygg.
Att ditt skinn på näsan är bra för alla ungar och att du kommer vara saknad i allra högsta grad.
Det finns anledningar till att jag aldrig håller tal.
Det är väldigt svårt att höra vad någon säger som under talets gång fulgråter.
Nu tar vi söndagskväll.
Åker och hämtar Julia hos Ellen dit hon åkte med hem efter kalaset.
Pussar sönder barnhjässor och lägger in saker på Tradera.
Titta gärna dit.
Härlig söndagskväll allihopa.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar