SÄGA HEJDÅ

Så är det sista dagen med fröken Andrea idag och än så länge har jag klarat mig undan den där fulgråten jag skrev om häromdagen.

Igår la Julia sista handen vid presenten hon skapat själv och som ska ges bort idag.

Och muggen blev verkligen så fin.

Jag var på det avslutande samtalet med fröken Andrea igår, då det är hon som varit Julias ansvarsfröken, och hon som skolade in.

Och det värmer mammahjärtat enormt när man får höra orden Ljuvliga Julia, empatisk, omhändertagande, viljan att alla ska ha det bra och må bra, att hon är enormt trygg i sig själv och hur hon älskar när man busar med henne och hur hon kan skratta så hon nästan tappar andan när andra berättar roliga historier.

Hur hon alltid uppmärksammar när andra kommer in i rummet och hälsar glatt med namn.

Att hon aldrig gjort skillnad på ålder eller pojke och flicka.

Om hon vill leka med vattentunnan och dom mindre barnen är där, ja då leker hon med dom.

Vill hon leka i hemvrån och det bara leker pojkar där, ja då leker hon med dom.

För henne har det alltid varit så, och jag vet det, och har alltid vetat det.

För Julia är alltid personen viktigast, inte hur dom ser ut, eller om dom är pojkar eller flickor.

Hon reflekterar inte över det och det är ohyggligt skönt.

Det var ett bra avslutningssamtal även om Julia var ledsen när jag kom.

Hon satt ensam vid staketet, där hon brukar sitta för att se när jag kommer med bilen, och grät när jag kom.

Att fingret var lite ömt av ett fall som skett vid gungorna strax innan var inte det stora, hon längtade efter en famn.

En mamma famn.

När jag berättat för henne varje gång detta händer, att man kan gå till fröknarna, dom ger gärna kramar, dom har ju också egna barn som dom saknar på dagarna så att få lite Julia-barna-kramar är nog uppskattat.

Men hon vill inte säga till fröknarna säger hon.

För då kanske dom tror att hon inte tycker om dom, att hon bara tycker om mamma, och att dom kommer bli ledsna för att hon säger att hon längtar efter mamma.

Att dom ska tro att hon inte tycker om dom.

Lilla omtänksamma gumman.

Tusen är gångerna jag intygat att så är det inte.

Alla saknar.

Och man får berätta och prata om det.

Ingen blir sårad, ingen blir ledsen.

Men den som saknar kan få tröst och kram och det hjälper ofta bort saknaden en smula.

Men, idag är det alltså Säga-Hejdå-till-Andrea-dagen.

Och Julia gav henne presenten på morgonen.

Den målade muggen full av gelehallon hjärtan.

Kram

Uppdatering:
Nä, inte ska ni väl tro att jag kunde hålla mig undan den där fulgråten heller.
Den där som tar med sig hela ansiktet i strimmorna.
När vi skulle krama Andrea hejdå var det med sån sorg att jag knappt kunde släppa taget om henne.
Alltså det där med avsked från människor som satt sig i hjärtat.
Fy fabian alltså.