Från att ha haft lika-långt-på-alla-sidor-utan-liv-och-rörelse hår så förbarmade sig vännen och frisören Veronika över mitt arma livlösa hår igår
Vad mer kan man begära en regnig söndag i ett kök i grannstaden.
En vän att sitta och prata med, en kopp kaffe, skratt och så kapa av håret 10-15 cm.
Och nej, det ser ni ju, att det inte är jag utan vackra Sanna Nielsen på bilden.
Orsaken till det är att det var så klippet blev.
Att det var den bilden jag hade som inspiration.
Vi, eller ja, Veronika som höll i saxen, behöll det längsta håret lite liiiiiiite längre så det inte slutar vid hakan utan över axlarna.
Men annars så klipp klipp klipp håret väck.
Typ.
Och ja, det drar allt lite i nacken men känns dubbelt så tjockt nu.
Och ja, ni kommer få se mitt hår, och inte bara stirra er blinda på Sannas vackra skapelse, men liksom inte nu, då jag nästintill precis klivit av en 45 minutrare på löpbandet, håret är ömsom självtorkat och ömsom fönat och jag ser mest ut som ett litet piggt rödmosigt skogstroll med håret på ända.
Så, tills dess att det är redo för fotosession efter styling, får ni fantisera ihop en bild utifrån vackra Sanna.
Bra där.
Och för att citera fina svägerskan Lotta.
- Fluffa, krama upp och vika ut lite toppar med plattången, sen har du bästa arbetsintervju frisyren som finns.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar