För sista gången

...jag hoppas att jag för sista gången bäddat med fem stycken täcken på tvären för att få till rätta fluffet, för sista gången på millimetern placerat kuddarna rätt på överkastet, vridit på ala blommor för att deras "bästa" sida skall vara synlig, flyttat på ljustakar den där extra millimetern som mitt estetiska öga annars störde sig på. Rättat till stolsöverdrag, ställt stolar på centimern på rätt avstånd från bordet för "trevligast" intryck, dammsugit hela lägenheten en gång per dag, kånkat saker en våning upp för att sedan kånka ned dom igen, piffat balkongen för någon annans skull än vår egen, torkat kaklet med Zenit bang så fingrarna luktar av det, sprayat rostfritt-blönk och putsat så man kan spegla sig i alla vitvaror för tredje dagen i rad, gnott och gnott och polerat så jag har träningsvärk i axlarna och köpte hem ex antal gröna äpplen i rätt nyans, med rätt blänk och med pinnen kvar på toppen.
Gud vad jag är trött på vinsingar!
Men i slutänden blir det nog bra.
Jag kommer få en vinst på den lägenhet jag köpte 2005. Och nu säljer efter nio år. (den var hyresrätt första fem åren)
Den vinsten puttar jag in som kontaktinsats på vårt nya gemensamma bolån på huset.
En del kommer jag spara, det är trots allt min vinst.
Men det kommer köpas saker och renoveras även för den delen säkert. Men framför allt. Det jag varit hemma med Julia, dom 10 månader totalt utan ersättning från staten, då jag levt på mina sparanden, det ska puttas tillbaka.

För så är det. Jag fick ett mail med en liten tråkig kommentar om att det måste vara skönt att vara lyxhustru och leva på sin sambo, eller ha sin sambo som sörjer för mig så att jag kan vara hemma. Det gör mig ledsen och arg att folk tror att det är så. Jag lever inte på Jonas. Han lever inte på mig. Jag har mina pengar, som jag, då jag arbetat sedan 1992, har sparat undan för att jag har kunnat. Dom lever jag på nu när jag går hemma med Julia. Försäkringskassan betalar mig inte, Jonas betalar mig inte. Jag lever på mig själv. Lyxhustruliv sätter jag likhetstecken med att ha hjälp i hemmet och att shoppa för någon annans besparingar. Jag gör 99% av all marktjönst här hemma. Jag shoppar till både mig och Julia för mina besparingar. Vi sparar till Julia av barnbidraget.
Huset vi köper kan vi köpa pga att jag säljer den lägenhet vi båda bor i, men som jag till 100% äger. Den vinst som förhoppningsvis blir puttas till stor del, som jag skrev ovan, in som kontantintsats på vårt nya gemensamma lån för vårt nya gemensamma hem. Men, vi hade inte fått lånet om vi inte hade haft den här kontantinsatsen. Dvs, min vinst.
Vi har uppdelningar ekonomiskt här hemma som bara rör oss. Där Jonas tar bilen och jag tagit räntan på lånet. Jonas tar även en störra del av vårt gemensamma matkonto.
Men det kallar jag knappast lyxhustruliv. SÅ den lilla, kanske inte illa menad kommentar sårade. Mest kanske för att denna "någon" är en liten sladdertacka så vilka är det mer som tror att jag går hemma och sprätter loss Jonas surt inarbetade pengar?
Så, med detta inlägg hoppas jag att alla sånna spekulationer är avklarade och jag vill inte ännu en gång höra komentarer som att jag skulle vara dyr i drift, eller att jag lever på Jonas. Som sagt. Jag har mitt, och dom besparingarna borde jag få använda så som jag vill, oavsett om jag köper ett par vackra skor eller några extra tröjor till min älskade dotter. Inte sant?
Kram M